konjunkturer medtagit både Graves och hans bolagsmans tillgångar. Den förre erhöll dock ett tillfälligt understöd af handelshuset Grill i Stockholm och fortsatte, skuldsatt, sin gagnande verksamhet.
Då Grave några år derefter nedlades på sotsängen, fick han ett besök af Clas Grill, som lofvade, att enkan och barnen skulle få behålla egendomarna, om Grave kunde uppge någon pålitlig person, som ville åtaga sig brukens skötande och efter hand afbetala skulderna. Polhem, Graves gamla lärare, föreslog härtill sin brorson Lars Polhammar, som beredvilligt åtog sig det svåra uppdraget och skötte det så väl, att samtliga bruksegendomarna sexton år efter anläggarens död — Grave dog nämligen d. 14 mars 1748 — kunde, fria från skuld och besvärliga rättegångar, öfverlemnas till fru Grave och hennes barn.
Ett engelskt ordspråk säger, att den är en mensklighetens välgörare, som får två grässtånd att växa, der förut fans blott ett. Huru mycket mer må ej den kallas en mensklighetens välgörare, hvilken, såsom Grave, omskapar ödemarker till odlade bygder och öppnar näringskällor, der tusentals menniskor finna utkomst och idoghetens lön!
Under ett gammalt porträtt af Grave har en af hans döttrar skrifvit följande vers:
«Jag gläds att vörda få en Faders värda minne,
Som tjent i redligt nit sin Gud och Fosterland.
Han född af Gallisk stam dock egde Göthiskt sinne,
Fem bruk bland vildsint folk han anlagt med sin hand,
I Slögder var han snäll och kände Malmars värde,
Han delt åt många bröd och mogna råd beskärde.
Ulrica Grave.«