Säkerligen har ingen i Sverige utvecklat en så omfångsrik literär verksamhet som Nordencrantz i hvad som rör finanser, statsekonomi, politik och lagstiftning. Från 1754 till 1772 utgaf han nämligen inemot trettio större och mindre arbeten förutom de många han efterlemnade i handskrift. «För efterverlden äro de, säger hans biograf, en hufvudkälla för kunskapen om detta tidehvarfs invecklade finansförhållanden; men deras upphofsman är genom det barbariskt tunga och diffusa språket en ledsagare, hvars sällskap hör till de minst angenäma och trefliga«.
Om Nordencrantz' personlighet lemnar en hans samtida bland annat följande skildring: «Hans karakter var i allo måtto öppen och okonstlad. Det vet jag, att ingen kunde förpligta honom att säga ja, då han trodde sig böra säga nej; och tvärtom. Hans naturliga sinneseld, äfven i de senaste åren, var så brinnande, att om han lika mycket hade arbetat på att dämpa, som att underhålla och öka den, hade han efter min öfvertygelse varit i alla afseenden en stor man. Sanningen var hans första favorit, ända så långt, att om han trodde någon vilja rubba hennes rättigheter, tog han henne i försvar till och med med knytnäfven. Sjelf uppriktig, var han dock öfver all höfva misstänksam mot andra; deraf hände, att han egde knappast någon vän. Bland författare värderade han högst Bayle, bland lagstiftare Lycurgus, bland statsmän Sully och bland konungar Carl XI. Han dog med stoiskt mod, i öfvertygelse att hafva offrat åt det allmänna sina bästa krafter och en stor del af sin egendom».
