slag hos oss, räknar sitt upphof från Kockum. Tegel- och cementfabriken vid Lomma höjdes genom honom från ett vanligt tegelslageri till en fabrik af högst betydande omfattning. Vid skötandet af sist nämda anläggning, äfvensom af tobaksfabriken m. m., var äldste sonen L. P. Kockum fadren behjelplig.
Kockum var en tid hufvudredare för det första ångbåtsbolag, som bildades i Malmö, och hvars båtar ännu gå på Lybeck och Kristiania. Med grundandet af flere fabriksanläggningar i Malmö, såsom fabrik för gasberedning, bomullsspinneri, ångbåtsbyggeri, ångqvarn, tändsticks- och porslinstillverkning m. fl. är äfven namnet Frans Henrik Kockum förbundet.
Hans lifliga spekulationsdrift och högst ovanliga arbetsförmåga förledde honom emellertid äfven att ingå i åtskilliga företag, som icke visade sig vinstgifvande. Ett sådant var Virums kopparverk i Vestervikstrakten, som sedan öfvergått till ett engelskt bolag. Äfven på Gellivara grufvor offrade Kockum ej obetydligt. Han sträckte äfven sin företagsamhet utöfver Sveriges gränser. I Åbo egde han en tid tobaksfabrik, i Ungern har han haft depot för sin mekaniska fabriks tillverkningar, ja Klingenbergs värdshus vid Kristiania var en tid i hans ego. Till sist nämda affär skall han hafva föranledts deraf, att han icke på annat sätt ansåg sig kunna finna användning för en karusell, som han på beställning förfärdigat vid en af sina verkstäder, men sedermera ej blef af med.
I följd af de förluster, många af dessa förslag medförde, inträdde i medlet af 1860-talet brydsamma tider, då Kockums affärsställning allvarsamt hotades. Hans många utmärkta egenskaper såsom affärsman och menniska förskaffade honom dock en kraftig mellankomst af hans vänger. Ett garantibolag bildade sig sjelfmant för att understödja honom, men så stort var förtroendet för honom, att det endast behöfde fungera som ett slags borgen, och det endast för en kort tid. Hans tillgångar flöto snart åter rikligt in.
Om den kärlek och aktning, han vetat förskaffa sig hos sina medborgare, vittnade det högtidliga liktåg, som den 17 februari böljade genom gatorna, och i hvilket äfven fördes till grafven stoftet af hans maka, Jeanna Dorotea Beijer, hvilken från mannens dödsbädd nedlades på sin egen, der hon utandades sin sista suck den 8 februari. Vid bisättningen aftonen före begrafningsdagen var den gata illuminerad, der kistorna fördes. I liktåget, som räknade nära 1500 personer, syntes magistratens ledamöter och stadsfullmägtige, hvilka senare Kockum tillhört. Butiker och verkstäder voro stängda, och en oöfverskådlig menniskomassa fylde tågets väg.
För någon tid sedan lät en i utlandet boende vän till den aflidne på hans graf uppställa en vård, som i all enkelhet utgör ett vältaligt äreminne. Dess enda yttre prydnad är nämligen en bikupa, omsluten af en vacker krans. Arbetarne vid de Kockumska fabrikerna ämna på grafven uppresa en större vård.
