FÖRORD.
MÄNSKA, se med din eviga andes öga tillbaka, långt tillbaka, ännu längre tillbaka, långt in i begynnelsen af den sista världsdaningen, och hvad ser det?
Färger, oändlighetens ackord, rödt, blått och gult.
Treenighet.
Gudomens Röda härskade och inneslöt inom sig alla den eviga andens skiftningar. Dof dysterhet, jublande salighet och vek längtan.
Men snart — efter milliarder år — samlade sig åt Gudomens högra sida de kallare tonerna, och så småningom bildade sig en blå stråle, som skar in i universum och gaf ett nytt intresse, ett nytt värde; det var det evigt manliga, det hårda, kalla, starka och grymma.
Men ut från Gudomens vänstra sida utgick nästan samtidigt en mildgul stråle. Det var det evigt kvinnliga.
Och nu blef en färgprakt!
De tre färgerna blandade sig, lifsglädjen kom, och skapelsen begynte.
Bland allt det öfriga myllrande lifvet föddes mannen och kvinnan. Kvinnan blef den, som mest genomströmmades af den gula strålen, godhetens, ljuflighetens, värmens och ödmjukhetens heliga, saliga och välsignade stråle!
Något skola vi, olika skapade varelser, man och kvinna, hafva af hvarandras egenskaper;
men endast en nyans!
Nu börja männen blifva som kvinnor och kvinnorna som män.
Ve oss! Slutet är nära. Färgerna blifva orena och sliskiga.
Mänska, med den kraft af gudomen, du besitter, hjälp dig själf! Låt Gudomens röda, starka, alltordnande stråle, rena de öfriga färgerna från falska toner till sin första harmoni och härlighet!
Mandomen i mig söker sig tillbaka till svunnen kvinnlighet.
Icke för egen del och eget behag, ty mot mig blickar dag och natt just det evigt kvinnliga, jag så skälfvande älskar, som jag sökte en gång och fann.
Svenska kvinna, jag tänker närmast på dig, på dig genom seklerna.
Tack för de sekler, du gått vid vår sida! O, blif fortfarande kvinna! För att vi fortfarande skola blifva män.
Hell dig, kärlekständerska, tröstarinna och gråterska!
Hell!
