Hon satte sig vid klaveret; en touche för att åtminstone gifva något uttryck åt alla de rädda och rörda känslor hennes veka rococohjärta var fylldt af.
Det skulle hon knappast gjort, ty in kommo Ulla och hennes »allrabästa» väninna, Anne-Marie, dotter af akademiadjunkten Malmstedt i Uppsala, instormande, med skratt, buller och näbbigheter, men till sist blef det dock sång och musik. Lotta ackompanjerade på lutan.
Hur komiskt tillgjordt tillspetsade ej den skälmen Ulla sin lilla söta trut, när hon kvad — Anne-Marie höll andra stämman: —
J’étais avec Ninon
Si je vous dis son nom
N’allez pas löö reediiiire.
— Nous n’avions que vingt ans
Dans nos coeurs le printemps
Avait nous miis en deliiiire…
Hahahaha…
— »Fy, Ulla!»
Lotta blef riktigt ond, slängde lutan och smällde igen klaveret.
Så smällde hon igen dörren efter sig.
Och så smällde en kyss i långa gången!
Läsarinna, detta tänkte jag aldrig under det jag målade; detta har jag ljugit ihop — sedan.
