| SVENSKA SCENEN |
NÅGRA REFLEKTIONER
ÖFVER BEHOFVET AF EN RENÄSSANS PÅ DEN SVENSKA SCENEN, GJORDA VID
BETRAKTANDET AF EN ANKDAMM I EN ENGELSK PARK.
Af Hugo Vallentin.
Häromdagen gick jag genom en park, och i den parken fanns en ankdamm, och i ankdammen summo en hel del ankor och fåglar med gås- och ankliknande yttre. Det var en fin park, en fin ankdamm och fina ankor och gåsliknande fåglar. Då jag emellertid, trots min stora kunskapstörst, aldrig hunnit ägna någon del af min dyrbara tid åt studiet af zoologi, får denna värdesättning af den ifrågavarande djurvärlden gälla för hvad den kan såsom kommande från en ytlig men intresserad betraktare af naturens under. Min kunskap om ankor och besläktade djur inskränker sig nämligen till deras kulinariska betydelse. På den punkten är den, tack vare en mångårig erfarenhet, icke alls föraktlig. Men då i allmänhet de näpna djuren presenterats för mig, beröfvade sin prålande fjäderskrud, och genom lämplig behandling utan och innan undergått en mycket stor metamorfos, kan min kulinariska insikt icke stå mig bi vid ett försök att giva de i ankdammen kringsimmande och på gräsmattan vid dess stränder kringvandrande fåglarne deras med rätta tillkommande namn, heder och värdighet. Jag måste således nöja mig med att helt rätt och slätt kalla dem för fina och vackra simfåglar.
När den ärade läsaren hunnit så långt hoppas jag han icke längre hyser några misstankar om, att jag har någon gemen afsikt att sätta likhetstecken mellan svenska scenen och en ankdamm, vore den än befåglad med aldrig så fina och vackra exemplar. Vare detta långt ifrån mig. Jag måste emellertid bekänna, att när jag i den stora söndagsstillan stod där och betraktade färgspelet — ty ett färgspel var det — så kom jag att tänka på en sida af den svenska scenens verksamhet. Jag hade gjort det förut vid ett par andra liknande tillfällen, men aldrig förr hade det stått så klart för mig som nu, hvilken mission de fina och vackra simfåglarna hade att fylla i fråga om den svenska scenkonstens dekorativa renässans.
Äntligen äro vi framme vid början till det jag ville säga. Jag har nämligen en stark förnimmelse af, att en dylik renässans är af behofvet starkt påkallad. Det är ju visserligen möjligt, att något förbättrats under de år jag lefvat borta från hemlandet, men då jag senast var hemma på besök — hösten 1916 — fann jag icke, att den sceniska utstyrseln på de teatrar jag besökte afsevärdt skilde sig från den, öfver hvilken jag under de år jag huserade i skämtpressen med gladt mod och åtskilligt oförstånd svängde kritikens gissel. Jag vill erkänna, att jag vid det ofvannämnda besöket icke hade tillfälle att bevista någon föreställning på operan, och jag har genom pressuttalanden erfarit, att denna institution haft en (eller kanske var det två) lysande uppsättningar. Nu måste jag tillstå, att ordet “lysande uppsättning“ i pressrecensioner icke alltför mycket imponerar på mig. Jag har på sin tid sett det epitetet användas om en uppsättning till en operett, där de japanska kimonos voro hemmasydda nattrockar af tryckt bomullstyg från någon fabrik i Reuss Schleiss Gleiz. Ej heller tror jag att majoriteten af Stockholms kritici på senare tider haft mycken tid öfver att ägna åt den svenska scenens dekorativa renässans, så upptagna som de varit med sin egna religiösa.
Låtom oss alltså återgå till min ankdamm. Mina blickar, som en stund beundrat de sammetslena gröna och blå skiftningarna på ankornas hufvuden, fästes nu vid en stor gås — det måste ha varit en gås — hvars hufvud pryddes af en stor fläck i det briljantaste kinesiska rödt placeradt rundt omkring ögonen. Emot den hvita halsen gjorde detta röda, som var så äkta kinesiskt, att man endast återfinner det på rangporslin från Khang He dynastiens glansperiod, sig storartadt. Den orangegula näbben satte pricken öfver i’et. Det tjänar intet till att i detalj söka beskrifva denna eller de andra fåglarna — det skulle förresten icke lyckas mig. Hufvudsaken är den underbart harmoniska verkan i alla dessa färgkombinationer, äfven när dessa vid första ögonkastet förefalla omöjliga. Men så var det också naturen själf, som haft hand om paletten. Så här har vi styckets moral: när man icke kan få naturen själf att tota till dekorationer och kostymer för teatern, så får man gå till naturen och vackert be att få låna. Och mot den som ber vackert är naturen ju en frikostig gifvare. Det endast fordras, att man ber på det rätta sätter, och det kan endast en konstnär göra. Alltså, herrar teaterdirektörer, vänd Eder till verkliga konstnärer, när Ni skola presentera ett stycke med lysande uppsättning, och nöj Er inte med de konventionella dekorationerna, som vi känna till från vår barndom, och med de kostymer, som komponerats af välvilliga men fullständigt inkompetenta kostymförrådsförvaltare och sömmerskor! Gå till konstnärerna och ge dem ett tillfälle att visa hvad
| AKTIER OCH OBLIGATIONER | Bankfirman THEO DIEDEN |
| KÖPAS SÄLJAS OCH BELÅNAS GENOM | KARLSKRONA MALMÖ LANDSKRONA |
AKTIER OCH OBLIGATIONER
