| SVENSKA SCENEN |
TEATERKRÖNIKA.
RÅTTFÄLLAN. Almb"* * M'^».
TORI- 8VENNMSRG SOM PADKR O B ROM I.
Ett nytt smickrande omdöme
kan Svenska Scenen nu foga till dr i vårt föregående nummer publicerade. I en längre sympatisk anmälan i Svenska Dag- bladet skrifver nämligen skriftställaren Jtugust Brunius bland annat följande:
'Andra häftet af Svenska Scenen har nu utkommit och ger liksom det första en bestämd känsla af att vi nu äga en teater tidskrift af betydenhet. Det finns en uppgift att fylla för en sådan publikation> en uppgift som inte är fylld bara med återgivandet af aktuella scenbilderf som naturligtvis också behöfvas. Redan i de föregående årgångarna har Svenska Scenen trots sitt lilla utrymme förmått ge allvarliga och spe- fulla bidrag till belysandet af vår teaters karaktär och ut- veckling\ Nu är förmågan större och viljan lika god Text-
Den senaste intressanta händelsen inom huFvudstadens teater- värld är premiären pft Ernst Oid rings nya skådespel Råttfällan på SVENSKA TKATKRN. Den hade motsett» med en viss spän- ning, inte minst diirför att dot hade sipprat ut, att författaren an- viindt Kasputin och hans dramatiska roll i den ryska revolutionens prolog som iimne. Premiärdagen dementerade visserligen för- fattaren själf detta rykte pa det bestämdaste, försäkrande att stycket var det första i en dramatisk trilogi väg mot friheten4', hvaraf Råttfällan skulle skildra längtan till denna frihet. Men han blef inte trodd, allra minst efter premiären. Det var ju Kasputin lifslefvande i hela sin låga lidelses högsta potens nian fick skada. Publiken tlck sålunda hvad den ville ha, men knappast kritiken; hvarom vi saxa följande:
"Pjäsen är och förblir lika fullt en Rasputinpjäs eller med andra ord en något rafflande och sensationell teaterpjäs. Som sådan är den onekligen gjord med en viss skicklighet och för- felar icke de sceniska effekterna/' (Tlis i A. T.)
"Stycket lär ju vara första ledet i en trilogi om frihetens växt ur ett försumpadt och tyranniseradt samhälle; kanske kommer denna idé klarare fram i fortsättningen. Tagen ensam för sig, är den föreliggande pjäsen inte stort mera än en liffull och på sina ställen ganska rafflande bulevarddram kring en brutal kvinnoförförare, som kostymerats som rysk munk/4
(B. B-niD.tt)
"Stycket är byggdt med mycken blick för hvad som gör sig på scenen, såsom gärna fallet är med Didrings arbeten. Om det emellertid icke synes litterärt sett stå på samma höjd som exempelvis hans senaste stycke, det å Intima teatern uppförda Kina Hall eller med hans senaste alster inom novell-litteraturen, så är det emedan själfva karaktärsskildringen tagits för lätt; hufvudtlguren är för mycket gifven efter modellens kända ytter- linjer utan försök till djupare förklaring/4
(& w g [Kart Warburg] i G. il. 1)
"Didring har naturligtvis haft en riktig känsla af att Rasputin skulle göra sig alldeles öfverdådigt i ett drama. Och så har han efter att ha skummat grädden af tidningsreferaten satt sig ner vid skrifbordet och hastigt och lustigt författat bule- varddramen "Råttfällan". Ty något annat är icke detta stycke. Kn diktare behöfs inte till det, utan endast en habil teaterför- fattare, som förstår att servera denna dramatiska sauee piquante. Och att den är tillsatt med starka kryddor, det förstår man af själfva ämnet."
Hade nu Didring manligt och öppet stått för att han skrifvit en sensationspjäs om Raspiuin hade ingenting varit att säga om den saken. Han kunde t. o. m. gått denna historia ännu djärfvare och djupare in på lifvet. Hvad skulle inte Sardou gjort af den världshistoriska skandalen? Men att vilja låta påskina att denna hulevnrddrama liar någonting med "friheten" att skaffa, skall be- traktas som början till ett stort anlagdt dramatiskt diktverk. Det iir — ursäkta mig bluff. Och till det är Högt spels och Malms författare alldeles för god." (Daniel Fallström i St. T.)
Det iir skrifvet för att veika, för att framkalla spänning, för att skrämma och ytligt uppröra. Det har ingen tragisk ide som kärna, ingen konstnärlig midtpunkt som Kina Hall. Om man vill inordna det i en stor kategori skådespel så faller det sig naturligast att tänka på den Sardouska skolan. Ämnet blir sen- sationellt, personerna äro från början tillrättalagda för handlingen och strängt taget för ett par stora effektscener. Det som på för- hand stämmer en åskådare något omildt för Råttfällan är dess färska och verkliga uppslag. Författaren synes ha velat trolla bon något af det a intryck af närliggande verklighet, bl. a. genom
ktll 19 i^t • • i it l lib lllkiiti^i 91iil,tllliftilKttll l%|%,kl, stllll IllltJt l^t^kll immilllKl.tM®"'^"®""""
utrymmet har vuxit% och till nyttig omväxling med de skörui och romantiska rollporträtten beredts plats för elaka och fyn- diga karikatyrer af våra bästa krafter ---
Det är i alla fall läsvärda tidskriftshäften, och dess redak- tör Erik l.jungberger är att lyckönska till att ha hunnit dfter de första svåra åren och fått fast mark under fötterna. Det behöfs som sagdt en god teatertidskrift. mest för publiken men äfven för teatern *
