Det återstår att orda om några smärre omständigheter vid anordningen och utförandet af den skrift, som här blir åt allmänheten öfverlemnad.
Det är af grundsats, som det, så vidt möjligt varit, i den yttre tillrustningen undvikits, att med små nyheter, merendels likgiltiga, afleda uppmärksamheten från hufvudsaken, och törhända frånvända den med ämnet mindre förtrogne, hvars uppmärksamhet väl torde behöfva ostörd tagas i anspråk för det väsendtliga af saken, som möjligen i sig innehåller tillräckligt af nytt eller okändt. Betecknings-orden, för de vanliga grammatiska begreppen, äro derföre de gamla, de i århundraden antagna, nu nästan öfverallt i Europa (utom Danmark och Island[1]), äfven af de störste vetenskapsmän begagnade, ur Latinet; endast med den skilnad, att der utländingen plägar nyttja ordet preteritum, brukas här imperfektum (impf.), såsom hos oss är sed af gammalt. Begreppet supinum är i Ny-Svenska grammatiken inkommet (se derom i tredje Boken). De nya konstorden äro följande: a) starka och svaga verb (jfr. s. 4—5, 142). b) öfvergångs-ljud, återgångs-ljud, vexel-ljud (jfr. s. 143), motsvarande Tyskarnes umlaut, rückumlaut, ablaut, hos Munch (F. Sv. Spr.) omljud, gen-omljud, afljud. c) kännebokstaf, ett omvexlande uttryck för stammens slutande konsonant,[2] t. ex. r i far-a, l i val, väl-ja. d) afledning: en vid stammens slut, oberoende af flexionen, fogad tillökning, medelst en eller flere bokstäfver, eller ock en stafvelse, hvilken väl kunnat från början utgöra ett sjelfständigt ord, men ej mera är så att betrakta, och fördenskull ej längre kan anses for lem af en sammansättning, t. ex. a i mål-a-de, j uti väl-ja, n i
- ↑ Den, som sjelf underkastat sig den tacklösa mödan, att inlära sig den nya, hos olika författare vexlande, alltid mer eller mindre oegentliga och godtyckliga terminologien, svårhandterlig i en lärobok, men i en vetenskaplig bevisning nästan alldeles oanvändbar, skall utan tvifvel veta värdera, att det hos skriftställare på olika tungomål ändå gifves någonting gemensamt, allmängiltigt, oförtydbart, vid första ögonkastet för en hvar begripligt, till och med i förkortad form. Fosterlands-kärleken tyckes kunna få ett tacksammare föremål, än det under ett par sekel försökta brottandet med det omöjliga.
- ↑ Hvad s. 36. första noten, yttrats om skilnaden mellan rot och stam, afser egentligen härledningen. Med stam menas ordämnet, tänkt såsom skildt från alla tillsatser, vare sig att det är sjelf rot eller icke. Val är rot till väl-ja, men stam i val-de, liksom väl är stam i väl-ja.
