varna, t i mag-t, sk i äl-ska, ing i utländ-ing, lig (förut liker, lik) i dag-lig. e) tempus-tecken: det på stammen eller afledningen följande konsonant-tecken, som i svaga verb ut- märker tempus, t. ex. d i brän-de, brän-d, kall-a-de, kall- a-d, dd i fly-dde, fly-dd, t i lös-te, lös-t. f) person- eller personal-ändelse: den ändelse, som betecknar person; såsom, uti gamla språket, ti gaf-t (jfr. s. 34), um i giv-um, gav- um, in i giv-in, gav-in, ui gav-u; uti nya språket e i kall-a-d-e, en i kall-a-d-en, oi brunn-o. Ordet Germa- nisk innefattar både Tysk och Skandinavisk. Anledningen, hvarföre här skiljes mellan Isländska och Forn-Norska, upp- gifves s. 19-22. Ulfilas språk kallas, på gammalt vis, Moso-Gotiska (äfven hos Latham Moso-Gothic); emedan termen Gothisk (såsom hos Grimm och andre) eller Götisk, i sig sjelf alltför vidsträckt (jfr. den Gotiska byggnadskonsten eller gothiken), och af mången brukad i annan mening (t. ex. förr hos Svenske författare såsom liktydig med Forn-Skandisk; hos Rask, t. ex. Isl. Spr. Oprind. s. 70, såsom allmän Germanisk), är tillika alldeles otjenlig i ett land, som nu ensamt i Europa eger ett Göta rike, Vestergötland och Östergötland, Vestgötar och Östgötar, för att ej tala om Gottland. — Då här nämnes om Svea rike och Svear, åsyftas icke de ur Svearnes slutliga hegemoni uppkomna begreppen om Sverge (eller Sverige, förut Sveriki) och Svenskar; utan det nu i inskränktare mening s. k. Svea rike och dess bebyggare, såsom motsatser till Göta rike och Norrland med deras invånare. Med Svenska Fornspråket betecknas språket intill slutet af 1400-talet, med inräkning af de codices, som jemväl något senare blifvit skrifne eller afskrifne i det gamla språkets ande. I stafningen har här öfverhufvud det nu nästan allmänt antagna sättet blifvit följdt, äfven der detta, i enskilda fall, må vara föremål för olika tankar; antingen då den vedertagna skrifningen kan undanskymma ordets ursprung, såsom ofta är fallet med teckningen af e och ä, o och å, j för g (det gam- la gi, t. ex. i surja, svälja); eller kan vara ovig, såsom den något öfverdrifna dubbelskrifningen af konsonanter; eller i sjelf- va verket oegentlig, såsom teckningen fv i stället v, eller sammanskrifningen tillika, tillbaka, hvarandra, ibland, åstad, farväl, öfverens m. fl., hvilka redan genom sjelfva accenten
