början och någon slitning på färre ställen, är väl behållen, utmärkes af en vårdad, prydlig och i allmänhet redig hand, och bär alla både inre och yttre tecken till hög ålder, hvilken af den lärde Isländaren Jon Sigurdsson är angifven till 12:te århundradet, af andre närmare bestämd till omkring år 1150, hvilket ej är utan sannolikhet. Det är således en af de allraäldsta Isländska handskrifter, som veterligen nu någonstädes finnas, vid pass 150 år framom de äldste nu kände codices af Eddorna. Bland allt hvad hittills i tryck utkommit af Isländska och Forn-Norska, lärer väl, att döma af språk och rättskrifning, knappast något kunna sättas till täflan i ålder, om ej det af 2:ne blad bestående fragment (N:o 237 uti Arne Magneanska samlingen i Köpenhamn), hvarur Gislason meddelar utdrag, och om hvilket han säger, »att knappt någon äldre Isländsk eller Norsk handskrift lärer finnas» (Frumpart. s. XVII, jfr. s. 50—54); eller det i Islendinga Sögur I. 385 med förändrad rättskrifning, men i det 4:e dervid fogade fac simile noggrant aftecknade stycke ur en gammal membran (N:o 1812 på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn), hvilket förmodligen utgör det fragment, som af Gislason kallas »den äldsta handen i 1812», och anses vara med det förutnämnda jemnårigt (se Frumpart. s. CIX, jfr. s. 130). I båda dessa fragment förekomma orthografiska och grammatiska likheter med Homil.; i det senare också någon likhet uti skriftdragen. I samma band af Islend. S. äro s. 385—7, efter en af Sigurdsson tagen afskrift, 2 små prof ur Homil. (69: 2 och 71: 1—2) meddelade; det enda, som man vet vara af denne codex i tryck offentliggjordt. Hvad angår den i vissa hänsigter mycket vexlande rättskrifningen, som ofta ingriper på ljudlärans fält, är följande hufvudsakligen att i Homil. anmärka:
- e mycket vanligare än i uti ändelser, t. ex. deome (exempel), eyrende, gleret, helgare, feodde (födde), horfen, riset, baþe; någon gång förekommande äfven i stammen eller afledningen, t. ex. bearta, hearta, beo (bodde), skilea, vilea, biþea; alltid uti -legr.
- ę, liknande det i Isl. och Forn-Norska handskrifter bekanta e med undersatt hake, föreställer vanligen æ, t.
