Den här sidan har korrekturlästs
xv
- ex. męle, ęsteþ (äsken), sęe (såge), meinlęte; undantagsvis e, t. ex. ęinn.
- o 1) nästan allmänt för u, i ändelser, t. ex. hiorþo, þessom, comom, bioþom, ero, hvesso; stundom äfven i stammen, t. ex. monoþ, skoloþ (2 pl.). 2) mycket ofta för ö, såsom öfvergångs-ljud af a, t. ex. votn, dogom, holdom, kollomk, skopoþ. 3) ej sällan för á, t. ex. siom, lotom, boro, boþo (bådo).
- ǫ, liknande o med hake, 1) för ó, t. ex. tǫk, þu sǫtt (d. v. s. sótt för saugt, sög). 2) för ö, såsom öfvergångsljud, t. ex. lǫg, ǫfund, ǫþrom, hǫldom, kǫllom. 3) för á, t. ex. ǫ́st, sǫ́, sǫ́to, ǫ́to.
- ø, som bättre, än det s. 96 rad. 9 anbragta Ø, återgifver handskriftens tecken, ofta svårt att skilja från vanligt e och o, motsvarar, såsom ofta i gamla Isl. hdskr., ömsom ꝍ och ö; undantagsvis i Homil. motsvarar det äfvenledes y, t. ex. fløia, fløeþ, mønndo; och o, t. ex. møne (af anomala verbet mono; jfr. nedanför eo).
- av, d. v. s. det vanliga sammandragna a och v, 1) för au, t. ex. avgo, lavc, kavs. 2) för ö, såsom öfvergångs-ljud, t. ex. havfþo, stavndomc. 3) för ó, t. ex. favro, tavko. 4) för á, t. ex. avn (utan), avtto.
- eo 1) mycket ofta för ꝍ (och i Islend. S. I. 386 såsom sådant betecknadt), t. ex. beon, deome, beokr, eoþre, reoþa, feodde (jfr. i denna afhandling s. 246, första noten). 2) någon gång för ö, t. ex geora, geor. 3) sällan för o, t. ex. eoss, meone. 4) stundom för y, t. ex. fleoia, meondem, þreongver, seone. 5) i vissa ord, der man ej vet, om e, ei, ey, ꝍ eller ö menas, t. ex. eongom (inga), eorende, meoionni (jfr. här s. 232, noten).
- f är det i Svenska handskrifter vanliga, icke det Ang. Sax.
- w upptäckes blott på få ställen i några ord, såsom wes, wil, wer, witiaþu (imperat.).
- þ föreställer 1) både þ och ð, hvilket sistnämnda (ð) aldrig förekommer; ehuru d stundom tecknas nära nog ð, men då motsvarande d. 2) d eller t, såsom tempus-tecken, t. ex. ricþe, þolþe, scapþi. 3) t eller ð i ändelse för 2 pl., och detta merendels, t. ex. feoreþ,
