Sida:Svenska språkets lagar band 1.pdf/254

Den här sidan har inte korrekturlästs


200
ii boken. — iv konjugationen.

jorden nedsatt, nedstjelpt påle. Att den ursprungliga infin. varit stilpa, göres af flere omständigheter troligt.

vælta; Isl. vela (volvi), velt, valt, ultom, ylta, oltenn. Än- nu hos BOTIN heter det välta, valt, vultit; och som satser ställas uttrycken: han valt utför berget som en an- nan säck, men de välte en stor sten för dörren (s. 174). Denna skilnad är också grundad i fornspråket, och iakttages af Isländarne. Äfven i vårt land höres, på mer än ett ställe, synnerligast impf. valt; men Upp-Svearnes stads- befolkning, särdeles i de högre stånden, har länge sedan ledsnat vid denna ordning, nyttjande vanligen stjelpa i stäl- let för välta; och när det senare användes, blir det böjdt efter 2 konjug., äfven i den intransitiva betydelsen; hvar- vid en och annan skriftställare, för att göra sig rätt tyd- lig, böjer efter 1 konjug., då meningen är transitif (volve- re). Detta verb är således bland dem, som äro på vägen att förlora sitt äkta skaplynne. I Dalskan är part. preter. oltin.

smalta (liquefieri); F. Hög-T. smelzan, smilzu, smalz, smul- zumes, smolzaner. Något hvarstädes kan man få höra, om än sällan se, de gamla formerna smalt, smulto, smulten; t. ex. smalt ihop, hopsmulten o. s. v. (gamla Psalmboken. har 268: 6 försmolten). Denna starka flexion är i folk- lifvet alltför djupt nedträngd, och har för de ofre samhälls- klasserna för litet behag, för att vara utifrån införskrifven; och det betyder i detta fall ingenting, att för Isl. angifves blott det svaga smelta (liquefacere). Dessutom eger Isl. det från ett starkt smelta härstammande subst. smolt (smäldt fett), som är det i Göta rike gångbara, ej heller för Svea lands-språk främmande smult (istersmör).

svælta (esurire); Mös. Göt. sviltan (mori), svilta, svalt, svul- tum, svultans; Isl. svelta (esurire), svelt, svalt, sultom, sylta, soltenn. Kg. Styr. II. 50 sultin biorn (svulten björn). I folkspråket fortlefver sulten, Dalska soltin. Den gamla böjningen har bättre, än i de nyss föregående verben, hål- lit sig vid magt äfven uti skriftspråket, der lik väl, såsom i det bildade talet, partic. är svulten.

hvælva går nu (d. v. s. hvälfva) efter 2 konjug., lika med Isl. hvelfa. Anmärkningsvärdt är emedlertid, att LJUNGBERG