att ega henne till skärskådning; endast om innehållet kan man utlåta sig, och blott språket kan här komma i fråga. Skulle man sluta af de i Gottl. L. använda, eljest i Svensk fornskrift allenast undantagsvis förekommande tveljuden, så hade man här att föreställa sig en högre ålder, än i all annan Svensk bokskrift, som öfvergått till våra dagar. Men på denna grund kan ej byggas, enär run-inskrifter, likaledes med tveljud, finnas med angifvet år från 15:de seklet, och — hvad mer är — många dialekter i vår tid bibehållit samma fornminne; hvilket särskildt gäller Gottländskan, som dessutom med Gottlands Lagen eger mycken öfverensstämmelse just i denna punkt. För öfrigt märkes i Gottl. L. och Gottl. Hist. 1:o vanligen e, der de äldsta Svenska handskrifter gemenligen hafva æ, motsvarande både Isl. e och æ; emellanåt står i Gottl. L. e för a. 2:o ofta u för o, och i allmänhet öfvergångs-ljudet y för ö, Isl. ꝍ, t. ex. byta (böta), fyra (föra). 3:o au är lika med runstenarnes och det Isl.; men iau står för Forn-Sv. iu, Isl. iú, ió, t. ex. diaupt, biauþa. 4:o ai för e, Isl. ei, t. ex. daila, maira. 5:o oy för ö, Isl. ey, t. ex. oyra, hoy. 6:o ofta ch för k, t. ex. kirchia, nycchir (rycker), schiel, schipta, schiautr. 7:o v utgånget framför r i böjningar af vreka, vräka; stundom sk utgånget ur skal, skulu (jfr. i denna afhandling s. 152, 271[1]). 8:o någon gång böjningar af pronomen or för var (vår), liksom i gammal Isländska, och ännu i Gottländska och Dalska dialekterna. 9:o ändelse-vokalen oftast utelemnad framför r, t. ex. friþr, custr, verþr, gangr, viþr, såsom i Isl. 10:o de ovanliga formerna et (att), han (hon), hagga (hugga), datt (dödt) o. S. V. Dessa egenheter, äfven om de icke ännu till större delen fortlefde, som dock är förhållandet, äro icke af den beskaffenhet, att de i och för sig vittna om någon ovanlig ålder. Ej heller intygas den af de i allmänhet väl bevarade konsonanterna i ändelser; eftersom en så hård munart, som den Gottländska, mindre än andra kunnat röja fallenhet att afnöta dessa forntecken. En erfarenhet,
- ↑ Elfdalingen (i Dalarne) säger än i dag ig al (jag skall), wir ulum, ir ulir, der eller dem ula.
