Sida:Svenska språkets lagar band 1.pdf/74

Den här sidan har korrekturlästs


20
i boken. — verbalböjningen fordomdags.

skrift öfver Norska folkspråket skall jemväl upplysa, att Norskan än i denna stund har många berörelse-punkter med Isländskan. Detta förhållande är också lätt förklarligt deraf, att Island hufvudsakligen af Norrmän, endast till ringare antal af Danskar och Svenskar, befolkades, och, långt innan det förenades med Norge, dermed underhöll en liflig gemenskap. Häraf är dock ej en gifven följd, att det under loppet af flere århundraden utvecklade språket, på on Island, under denna tid förblifvit alldeles likadant, som det på samma tid under andra inflytelser utbildade språket i det landfasta Norge. Utan att för någon del biträda påståendet, att hela den Isländska kulturblomman är allenast en på Island uppdragen drifhusväxt, bör man dock ej förbise, att det till Island öfverförda språket, om än friare från beröring med andra tungomål, och i sin ålderdomlighet understödt af Isländarens skarpt utpreglade nationalitet och anborna tycke för det gamla, likväl skolat, hos ett så intelligent folk, af sig sjelf fortskrida, till följd af odlingens inneboende lifskraft och behof af föryngring; äfvensom att på Island förefunnits ett slags vitter skola, om hvilken det lärer vara svårt att säga, huruvida hon dit blifvit öfverflyttad, eller der bildat sig och mognat. Allt nog, att hon funnits, att hon på sjelfva Island öfvade ett stort inflytande, och försedde de Nordiska hofven, särdeles det Norska, med skalder och sagoberättare, troligen ock med annat skrifkunnigt och boksynt folk. Det var mest i sång och i saga — den tidens både roman och historia, — som Isländaren utmärkte sig; och den konstbehandling, han viste att gifva dem, kunde ej annat än inverka på språket. Starkast skulle denna inflytelse yppa sig inom en så inskränkt yttre areal som Island, der en liflig vexelverkan kunde, genom en allmänt spridd folkläsning, lättare leda till likformighet i odling, än hvad som var möjligt på Norges och Sverges långsträckta, af bergskedjor eller skogar afbrutna utrymme, hvilket måste gifva upphof till allehanda olikheter i seder och språk. I ordningen näst efter hembygden var Norge föremål för Isländarens åhåga; stundom slog han der ned sina bopålar, an oftare gjorde han der besök, och lemnade efter sig minnen af sin vistelse. Mången gång tror man sig säker om att skilja mellan en Isländsk och en Norsk hand; men ej sällan tvekar man om afskrifvarens