ANDRA BOKEN.
Konjugationerna hvar för sig och sins emellan.
FÖRSTA KAP.
Första konjugationen.
Dess kännetecken och område.
Denna konjugations äldsta skapnad har redan i första Boken varit föremål för betraktelse, äfvensom de nuvarande formerna blifvit der uppstälda till jemförelse. Det utmärkande draget, förr som nu, är aflednings-vokalen a, hvilken verkligt eller skenbart framträder mångenstädes, men saknas i hela presens konjunkt. (kall-e, kall-en), i 2 pl. af pres. indik. och imperat. (kall-en), i 4 pl. af imperat. (kall-om), i den alter- nerande 1 pl. af pres. indik. (kall-e). Verklig och uppenbar afledning är a uti impf. indik. och a uti impf. indik. och konjunkt. (kall-a-de, kall-a-den), 2 sing. af imperat. (kall-a), part. preter. (kall-a-d) och supin. (kall-a-t). Skenbart deremot såsom aflednings- bokstaf, d. v. s. med ändelse-vokalen sammanflutet, är a så väl i 3 pl. af pres. indik. och den dermed öfverensstämmande infin. (kall-a, för kall-a-a), som i part. pres. (kall-ande, för kall-a-ande). Ovissare, och beroende af hypothesen om den ursprunglige person-vokalen, är åter, huru man bör uppfatta kall-ar, i pres. indik. sing. om det i 1 pers. betecknar kall-a-ar, i 2 och 3 pers. kall-a-ir. I den utan tvifvel från 3 pl. framträngda alternativa 1 pl. af pres. indik. (kall-a) är a en helt ny bildning, och har fördenskull ingen betydelse, vid afhandlandet af frågan om språkets äldsta daning.
Det afledda a har sedan hedenhös qvarstått i Svenskan, liksom i Isländskan och Färöiskan; men i Danskan, äfvensom det Norska skrift och bildade talspråket, länge sedan blifvit ut- bytt mot det Tyska e, hvilket utgör en af de väsendtliga de- lar, uti hvilka dessa senare språk skilja sig från vårt. Att lik-
