Prins Kristian, som, efter hvad man tror, erhållit underrättelse om affären vid Grönsund, lär för närvarande befinna sig uti Moss eller i grannskapet däraf. Man tror, att han därstädes ämnar försöka sitt förnämsta försvar, men dessa människor hafva icke det ringaste begrepp om krigskonsten utan taga ögonblickligen till flykten. Grefve Axel Rosen, Lars Hjerta och Eckstedt åtfölja arméen för att öfvertaga förvaltningen uti de provinser, som kunde komma uti vårt våld. Rosen har dessutom erhållit den befattning, som Adlersparre vägrade taga emot, nämligen
besvärligheter, hvilket var en lycka för general Gahn, som annars troligen själf med hela sin här blifvit tagen eller nedgjord. Landshöfding Eckstedt blef härvid dödad, ett offer för sin ifver. Då nämligen han, som följde med honom, såg, att general Gahn hade tappat hufvudet, satte han sig i spetsen för jägarne för att påskynda ankomsten af undsättningen och försökte tränga sig fram genom leden. Häruti lyckades han visserligen men blef själf därvid dödad, saknad af alla, som kände honom, icke minst af sin konung. Äfven prinsen visste att uppskatta hans vid detta tillfälle ådagalagda militära skicklighet, liksom han förut hade lärt känna hans driftighet som landshöfding under den korta tid af ungefär ett år, som han innehaft detta ämbete. Uti den bulletin, som utfärdades, lofordade kronprinsen general Gahn, förmodligen därför att han genom att anklaga honom för förlusten skulle kunnat nedsätta modet hos arméen, då detta var den första motgången, eller möjligen hade han härtill andra skäl. Alla, som hade kännedom om general Gahns anordningar och handlingssätt, klandrade honom likväl, särskildt grefve Essen, hvilken förklarade, att han burit sig mycket oskickligt åt, då han försökte att tränga sig fram utan att hafva reda på, med huru stor styrka han hade att göra och dessutom låtit sig öfverrumplas. Kronprinsen tycktes verkligen själf inse, att sakernas ställning på detta håll ingalunda var gynnsam, och gaf därför befallning om, att undsättning skulle med det första anskaffas; bland annat fick hela Stockholms garnison order att begifva sig till gränsen för att lämna hjälp åt de andra afdelningarna. En kår på 6,000 man under general Skiöldebrands befäl skickades för att understödja general Gahn, för den händelse att det ej skulle lyckas att på fredlig väg förmå Norge att ingå på föreningen med Sverige.
