Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
97
såsom guvernör i Trondhjem.[1] Under tiden förvaltar han de provinser, som redan äro uti våra händer, och Hjerta,
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under februari månad 1814: Kronprinsen hade anhållit, att konungen skulle utnämna grefve Essen till generalguvernör i Norge. — — — Man blef ganska öfverraskad, att han äfven bad konungen att utnämna baron Adlersparre till guvernör i norra delen af Norge; då nu konungen aldrig vägrar kronprinsen någonting, som han begär, gaf han äfven härtill sitt bifall, ehuru han ej ansåg lämpligt, att där skulle finnas två guvernörer, emedan han fruktade konfusion, om dessa händelsevis skulle vara af olika åsikter. Man förvånade sig öfver att kronprinsen, som anses vara en skicklig administratör, icke tänkte på detta förhållande och att han på detta sätt ville dela makten uti ett nyförvärfvadt land, som förut endast brukat hafva en enda guvernör, hvilken dessutom vanligen varit en kunglig prins, och som i den danske konungens namn i egenskap af vicekonung fått despotiskt härska därstädes. Man trodde först, att kronprinsen föreslagit en sådan anordning för att minska besväret för grefve Essen, hvilken han betraktade såsom sin bäste vän, eller också törhända för att smickra Adlersparre, hvilken han äfven alltid omfattat med vänskap. Många misstänkte likväl, att kronprinsen hos konungen hade föreslagit Adlersparre för att på detta sätt kunna utröna, huruvida han kunde lita på dennes tillgifvenhet, och sålunda sätta honom på ett prof, alldenstund hans uppförande med afseende på Norge alltid varit något obegripligt; han hade nämligen alltsedan revolutionen i och för Gustaf Adolfs afsättning år 1809 framhållit, att norrmännen icke önskade något högre än att blifva förenade med Sverige, under det att det är alldeles tydligt, att de aldrig tänkt därpå, då deras enda mål är att blifva oberoende och få sin egen konung. Så väl Adlersparre som Platen hafva utgifvit betydliga summor för att skaffa sig underrättelser från Norge utan att dock hafva lyckats uppnå något gynnsamt resultat. Konungen befallde grefve Engeström att skrifva till Adlersparre och underrätta honom, att han vore utnämnd till generalguvernör för norra delen af Norge och därför ägde att begifva sig till Trondhjem, samtidigt med att grefve Essen öfvertog regeringen i södra delen af riket, för att hvar och en på sitt håll skulle utaf de danska fullmäktige öfvertaga landet. Adlersparre, som antingen blef stött öfver att icke hafva blifvit utnämnd till generalguvernör öfver hela landet eller också genom de underrättelser, som han erhållit, hade fått klart för sig, att norrmännen icke ville komma under Sveriges välde, tillskref så väl konungen som prinsen och vägrade emottaga denna befattning, därvid föregifvande såsom skäl, att han
Sverige och Norge 18147
