Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103

om hvars innehåll vi likväl ännu icke erhållit någon kännedom, ty kronprinsen hade icke tid att sända densamma, men man väntar den hvarje ögonblick. Allt hvad vi veta är, att garnisonen i Fredrikssten skall utrymma fästningen med militär honnör och nedlägga vapnen[1] samt att deras rättmätige konung därefter skall hemförlofva dem. Olyckligtvis hafva

  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Man hade verkligen lättare kunnat taga platsen (Fredrikssten) genom förräderi, ty kronprinsen hade med penningar lyckats muta tolf soldater, som skulle öfverlämna fästningen. Planen var, att de skulle förleda sina kamrater att öfvermanna officerarne och arrestera dem samt därefter öppna portarna för svenskarne. General Adlercreutz var den ende, som kände denna kronprinsens plan, och han hade begagnat sin adjutant Peyron för att tubba garnisonen, men man ville icke omtala detta för general Suremain, som ledde belägringen. Denne var fullkomligt okunnig om den beröring, som man hade med staden, och motarbetade ofta densamma genom att hindra de kvinnor, hvarom jag förut talat, att komma in, äfvensom den redan af mig omnämnda beröringen med de belägrade under nätterna. Det blef därför till slut nödvändigt att inviga honom i hemligheten, men general Suremain opponerade sig skarpt häremot och anförde som skäl, att man härigenom icke blott fördärfvade den militära andan i allmänhet utan äfven borde besinna, att de soldater, som voro på fästningen, en gång skulle blifva kungens undersåtar och att man således icke borde lära dem sådana medel, hvaraf de till äfventyrs en annan gång skulle kunna begagna sig emot konungens intresse (kronprinsen har själf berättat mig hela diskussionen om denna sak). Om icke platsens öfverlämnande just genom denna öfverläggning blifvit fördröjd, skulle den för länge sedan hafva öppnat sina portar. Man försökte också att muta underkommendanten. Jag har förut omtalat, att general Ohme var kommendant, underkommendanten hette Petersen. Han lyssnade ganska välvilligt till de förslag, som framställdes till honom, men svarade likväl, att han ansåg det vara alldeles öfverflödigt att framställa några sådana förslag, emedan fästningen under alla förhållanden inom kort vore tvungen att gifva sig till följd af brist på lifsmedel, hvaraf det endast funnes det nödvändiga behofvet för två eller allra högst tre veckor.

    Alldenstund fästningen oaktadt allt detta fortfarande icke blef öfverlämnad, måste till slut vederbörlig befallning härom gifvas,