Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
104
ytterligare förluster inträffat vid öfvergången af Glommen. Öfverstelöjtnant Skiöldebrand har blifvit svårt sårad i benet, men man hoppas, att någon amputation icke skall behöfvas, likaså hafva 25 à 30 man utaf Östgöta grenadierer blifvit sårade och dödade.[1] Man har nu omringat Moss,
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Fältmarskalken Essen afsände den 8 augusti öfverste Adlercreutz, som tillhörde general Sandels’ division, för att intaga Tunö. Under natten drog fienden sig tillbaka från Sannesund och förlorade därvid sina kanoner, hvilka den kastade i Glommen, samt stack ett litet med kanoner och kulor lastadt fartyg i sank. Kronprinsen gaf grefve G. Mörner befallning att tvinga fienden att draga sig tillbaka från Rolfsö. Öfverste Haij gjorde en rekognosering åt Kjölbergs bro och förjagade fienden från Glemming. Den 9 hade generalerna Vegesack och Cederström kommit fram till Askim, där deras trupper bivuakerade midt emot den bro, som fienden slagit vid Langenäs för att försvara öfvergången af Glommen. Man företog en rekognosering för att taga reda på förskansningarna, till hvilka man tillbakadref fienden och bemäktigade sig några kanoner, som försvarade stranden. Efter att hafva förföljt fienden återtogo svenskarne sina förra ställningar, och då fienden ej trodde sig kunna behålla sina, öfvergaf den under natten brohufvudet vid Langenäs. Fienden tvingades af grefve G. Mörner att utrymma Rolfsö och förföljdes till Kjölbergs bro samt stannade, efter att hafva upprifvit denna, på andra stranden under skydd utaf de därstädes uppförda batterierna, men måste draga sina kanoner tillbaka, så snart de svenska kanonerna hade anländt; vid detta tillfälle gjordes äfven några krigsfångar. Det är likväl förvånande, att förlusten blef så obetydlig, oaktadt striden varit ganska liflig. Grefve Essen hade samtidigt förflyttat sitt högkvarter till en egendom, benämnd Hafslund, tillhörig en herr Rosencrantz, som var statsråd hos den så kallade kung Kristian och en af Sveriges hätskaste motståndare. Denna egendom blef beslagtagen, och då därstädes fanns en mängd bräder, användes däraf till att för arméens behof uppföra baracker, hvarefter återstoden såldes för att
hvilken blef till general Ohme framförd genom en från prins Kristian afsänd adjutant, som åtföljde kronprinsens adjutant, öfverstelöjtnanten baron Stierncrona; general Suremain erhöll samtidigt befallning att upphöra med bombarderingen och sätta sig i besittning af fästningen. Trupperna fingo under militärisk honnör uttaga från fästningen och lämna platsen efter att hafva nedlagt sina vapen på glacisen.
