som möjligt — — — och att han förklarat, att han skulle försvara sig till sista blodsdroppen och aldrig låta förmå sig att underskrifva Norges afträdande. — — —
Den 23 erhöllo vi likväl underrättelse om att Glückstadt den 5 hade kapitulerat, hvilken plats ansågs vara af mycket stor betydelse för sjöfarten på Elbe och säkerligen icke heller skulle så lätt hafva blifvit intagen, om den försvarats af en skickligare kommendant, hvilket äfven bevisas därutaf, att den ryktbare Tilly efter tretton månaders fruktlös belägring ansett sig tvungen att därmed upphöra utan något resultat.[1] — — —
Samtidigt emottogo vi äfven bulletiner, som meddelade, att sedan Danmark tillbakavisat de grunder för en fredlig uppgörelse, hvilka blifvit föreslagna, fientligheterna åter begynt den 6 i denna månad och att Rendsburg blifvit blockeradt samt kronprinsens armé gjort sådana framsteg, att den med sina förposter hunnit ända fram till Kolding och bemäktigat sig ön Als. En särskild generalguvernör hade äfven blifvit utnämnd för Holstein och Schleswig, nämligen förutvarande statsrådet baron von Platen, men han kom likväl aldrig att träda i utöfning af sitt ämbete.
- ↑ Uti ett bref af den 8 januari 1814, från Kiel, skrifver kronprinsen härom till drottningen följande: »Glückstadt har kapitulerat. Det är för mig så mycket ärofullare att för Eders Majestät kunna omförmäla denna fästnings öfverlämnande, som den blifvit ryktbar genom det motstånd den gjorde mot general Tilly, hvilken år 1628 blef tvungen att upphöra med belägringen däraf, en belägring som general Torstensson ej ens vågade försöka åren 1643 och 1644. Denna tilldragelse, som timat i samma ögonblick, som fientligheterna börjat på nytt, gifver mig en stor lättnad för mina operationer, hvilka jag med sådan ifver ämnar pådrifva, att jag hoppas att med det allra första kunna för konungen tillkännagifva, att Danmark återkommit till insikt om sina verkliga intressen och beslutar sig för att antaga den fred, som man har föreslagit detsamma.»
