Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/110

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
106

artilleriet, som enligt hvad man säger skall vara en duktig karl, har blifvit dödad.[1] — — — — — — — — —

C.

Kungen mår utmärkt bra. Han är mycket belåten öfver att själf hafva fått vara närvarande vid intagandet af Kragerö och Fredriksstad; han återkom hit i lördags, och jag var honom till mötes fyra och en half mil härifrån på vägen från Strömstad.



  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Den 13 blef öfverstelöjtnanten vid Svea artilleriregemente (Silfverstolpe) dödad: han får med rätta mycket beröm; det berättades äfven, att hans son var vid hans sida, när han stupade, men att denne oaktadt den smärtsamma förlusten likväl ej afbrutit sin tjänstgöring, hvaröfver han uti den härom utfärdade bulletinen erhåller loford. — — — Jag anser mig dock böra omförmäla, att det icke tilldrog sig på detta sätt. Den unge mannen, som ännu ej var officer utan endast i egenskap af volontär gjorde fälttåget tillsammans med sin fader, har själf försäkrat mig efteråt, att han icke vid detta tillfälle var vid sin faders sida utan först några ögonblick därefter fick veta, att fadern hade stupat. Han var till och med mycket ledsen öfver att man velat tillskrifva honom ett mannamod i förening med den vid ett sådant tillfälle så naturliga sinnesrörelsen, hvilket han, då han icke var närvarande, ej haft tillfälle att ådagalägga. För att emellertid hedra minnet af denne officer, som dött på ärans fält, tillerkände kronprinsen sonen, som var uti fattiga omständigheter, en årlig pension och utnämnde honom till officer vid artilleriet.