XII.
Från h. exc. herr grefve Ruuth till h. m. drottningen.
Allerunderdånigst.
Eders Majestäts nådiga bref af den 7 dennes, som jag härmed underdånigst får tacka för, har förespått det, som nu inträffat och hvarom vi här i går afton fingo
»storting», gaf detta anledning till nya öfverläggningar, hvarunder prins Kristian och hans rådgifvare försäkrade, att det vore omöjligt att hinna församla den förrän uti oktober månad, emedan de önskade vinna tid för att kunna underhandla i England och vid kongressen i Wien samt intrigera inom landet till bevarande af det oberoende, som under nuvarande förhållanden borde synes omöjligt att ernå.
Den 15 återkommo generalerna Skiöldebrand och Björnstjerna från Moss för att öfverlämna prinsens underskrift af den ratificerade konventionen och hans afsägelse utaf makten samt begära kronprinsens ratifikation. En af prins Kristians adjutanter medföljde med uppdrag att å sin herres vägnar öfverlämna denna afsägelse. Det är visserligen sant, att generalerna icke hade fullständigt följt den instruktion, som de erhållit, men kronprinsen ville ej gifva dem dementi, och då han dessutom var belåten med fientligheternas upphörande, fann han sig af alla förut anförda skäl föranlåten att ratificera konventionen och gjorde med egen hand därunder det särskilda tillägg, som därå finnes.
Många människor hafva varit missnöjda med att kronprinsen icke var strängare vid detta tillfälle, och jag erkänner villigt, att äfven jag själf var af samma tanke, men jag är dock öfvertygad om att han för visso haft några hemliga skäl, som vi icke känna. Hans ofta i strid med egna intressen utpräglade liberala idéer förmådde honom antagligen att vilja konstatera Norges oberoende och förskaffa och bekräfta friheten åt det nyförvärfvade folket. Hans
