Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

bese arméens lägerplatser ända upp emot Vermland, i trakten af Blakjers skans och Kongsvinger, hvarefter han ämnar återvända till Fredriksstad, där han för närvarande har sitt högkvarter och där han sedan ämnar stanna några dagar. Han har skickat Björnstjerna till prins Kristian för att förmå honom att uppfylla bestämmelserna för vapenstilleståndet. Han ämnar att återkomma hit, så snart som de norska trupperna hunnit blifva afväpnade. Vi fara med säkerhet sedan till Göteborg, men jag vet icke ännu när eller för huru lång tid. Se där, min bäste grefve, allt hvad jag vet. Aldrig har man sett någonting så platt och så enfaldigt (»de plus plat et de plus imbécile») som prins Kristians uppförande; han har aldrig visat sig någonstädes och har alltid haft sin vagn framför dörren; man omtalar till och med, att när han, under det att

    som äfven en annan dag åt middag hos honom, alldenstund denne person var känd för att icke hysa några särskildt vänliga afsikter, då han i mycket hög grad var prins Kristian tillgifven och dessutom ansågs vara mycket opålitlig samt man visste, att han på alla sätt hade sökt att arbeta emot Sveriges intressen. Kronprinsens omgifning uttryckte också sin förskräckelse häröfver, men själf tycktes han icke hysa någon fruktan utan litade på sitt goda samvete och sitt lyckliga öde; han skämtade till och med med dem, som varnade honom för hvad han utsatte sig för hos en sådan man. Det stannade också lyckligtvis vid blotta förskräckelsen för kronprinsens förtrogna, men själf hade han dock det obehaget, att han fick en mycket dålig middag. Jag vill äfven berätta en anekdot, som möjligen kan intressera mina läsare och hvilken uppskrämde alla, som voro närvarande vid tillfället. Under middagens lopp framlämnade betjänten till herr Tank en lackad butelj, ur hvilken han bjöd kronprinsen ett glas; därvid riktades allas ögon på honom, och oro afspeglade sig uti allas uttryck, men denne, som antingen var tillräckligt kvick för att märka detta eller också hade för vana att alltid först smaka på vinet för att känna efter om det var det rätta som han begärt, tog genast, efter att hafva hällt uti det första glaset åt kronprinsen och bjudit honom detta, det andra och smakade på vinet, hvilket naturligen lugnade alla de närvarande, som först hade blifvit uppskrämda.