dessutom utaf Björnstjerna tillstånd att få låta norska dragoner komma in till Kristiania för att där upprätthålla ordningen, hvilket han äfven medgaf; härefter
händelse af angrepp. Han och hans adjutanter mötte den inträngande folkmassan med dragna sablar och pistoler i händerna. Möjligen ville folkmassan endast skrämma dem, eller också var det förskräckelsen öfver motståndet, som hejdade den att begå någon våldsamhet. Medan detta pågick, anlände herrar Rosencrantz och Aal för att göra general Björnstjerna en visit. Herr Rosencrantz tilltalade och lugnade folkmassan, som därefter angrep huset midt emot, där herr Haxthausen bodde, hvilken den ansåg såsom fosterlandsförrädare och ville stena. Då de emellertid icke funno honom där emedan han var på landet, begingo de åtskilliga våldsamheter uti huset samt slogo sönder möbler och fönster. General Björnstjerna drog sig emellertid upp uti andra våningen af sitt hus för att icke vara utsatt för vidare förolämpningar och afvaktade därstädes slutet på uppträdet. Regeringen, som vid början af detta oväsen hade församlats för att emottaga generalen, skickade en adjutant till honom för att bedja honom icke komma, emedan den fruktade att själf blifva utsatt för förolämpningar, för den händelse han utaf densamma blefve emottagen; han anmodades äfven att icke gå ut eller visa sig på gatorna. Då folkmassan emellertid icke hade funnit herr Haxthausen hemma, begaf den sig för att utkräfva sin hämnd till hans landställe uti närheten af staden, dit den trodde att han tagit sin tillflykt. Norska regeringen ansåg sig tvungen att till staden inkalla en skvadron norska dragoner, som fanns uti närheten, för att upprätthålla ordningen, hvilket borgerskapet förklarade sig vara oförmöget att kunna. General Björnstjerna erhöll härom underrättelse jämte förklaring, att en sådan åtgärd icke finge betraktas såsom ett brott mot konventionen. Enligt densamma skulle nämligen Kristiania vara neutralt, och där skulle hvarken få finnas svenska eller norska trupper, på det att det sammanträdande stortinget ej från någotdera hållet skulle blifva oroadt och det icke skulle kunna sägas, att svenskarne genom sitt inflytande och närvaron af sina trupper hade utöfvat något tvång på öfverläggningarna. Af denna anledning hade kronprinsen nödgats afstå från att ditsända trupper, och en demarkationslinie hade blifvit bestämd så väl för de svenska som för de norska trupperna, hvilka senare uteslutande utgjordes af de värfvade linieregementena, emedan de öfriga, eller som man på svenska plägar kalla dem »indelta», jämte landtvärnet redan blifvit hemförlofvade. De norska trupperna befunno sig dock ganska nära Kristiania för
