Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11

general Tawast till Köpenhamn. — — — Den 18 utfärdade konungen af Danmark en proklamation till det norska folket angående de skäl, som förmått honom att afstå från detta rike, hvarvid han framhöll, att ett af de viktigaste var, att han till följd utaf sin stora kärlek till landets invånare ville förskona dem från att längre nödgas lida hungersnöd och att han därför hellre ville afstå från att vara deras suverän, än han ville se dem lida nöd. Samtidigt löste han dem genom en annan proklamation från deras trohetsed till honom.

Kronprinsen hade vid undertecknandet af traktaten förbehållit sig en ganska betydlig summa såsom ersättning för de pommerska domänerna och disponerade densamma till belöningar åt den svenska arméen, som under hans befäl gjort fälttåget, sålunda att den fördelades uti efter graderna olika pensioner, som skulle tillfalla från och med marskalken till och med majorerna vid denna armé och hvilka äfven skulle tillkomma deras hustrur och barn.

Februari månad 1814.

— — — — — — — — — — — — —

Sedan grefve Essen, som blifvit förordnad att vara generalguvernör i Norge, erhållit de till honom från kronprinsen öfversända instruktionerna, hvilka utaf konungen bekräftades, påskyndade han sin afresa till bestämmelseorten för att så fort som möjligt söka bringa föreningen mellan Norge och Sverige till verkställighet. Han var då

    värdigas emottaga mina lyckönskningar till denna nya titel och tillåta mig att uttala mina lifligaste önskningar, att ni länge må däraf få njuta vid sidan af Hans Majestät; min största lycka skall blifva att däraf få vara ett vittne, och jag försäkrar Eders Majestät, att min son delar alla dessa mina känslor.»