Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12

i fullkomlig okunnighet om hvilka svårigheter, som han skulle få att bekämpa och att han skulle få att göra med danskarnes opålitlighet. Det var ju äfven omöjligt att kunna misstänka något sådant, då så väl danske konungens proklamation till norrmännen som äfven hans särskilda befallningar till prins Kristian blifvit Sverige meddelade genom hans minister härstädes. En ny proklamation utfärdades äfven den 5 februari, hvarigenom deras förre konung förklarade, att alla de tjänstemän, som voro infödda danskar och ej önskade kvarstanna i Norge, ägde att återvända till Danmark efter att hafva ordnat allt hvad som tillhörde deras befattningar i Norge; han lofvade dem att de skulle blifva emottagna med välvilja och om möjligt användas, då det kunde yppa sig lämpliga platser.

Då kronprinsen förklarat sig önska, att grefve Essen vid sin ankomst till Norge där skulle kunna uppträda på ett för hans höga värdighet passande sätt, hade konungen lämnat honom några af det kungl. husets officerare att vara hans uppvaktning förutom den vanliga stab, hvilken tillkom honom såsom fältmarskalk; äfvenså fick han med sig erforderlig servis för sitt bord. Dessutom medföljde äfven en sekreterare från kabinettet, hvilket var nödvändigt, då hans uppdrag var förenadt med ministeriella relationer och han dessutom under kronprinsens frånvaro uti Tyskland kunde behöfva brefväxla med denne på chifferspråk. — — —

Grefve Essen förde med sig en mängd exemplar af konungens proklamation till norrmännen, hvilken kronprinsen själf hade författat och genom hvilken konungen förklarar, att han ville lämna dem full frihet att själfva gifva sig en för deras land passande konstitution. Då denna proklamation likasom allting, som härflyter från