Tisdag den 6. Det har icke kommit någon post vare sig från Göteborg eller från Stockholm; jag längtar mycket efter den för att få se, om jag kan få några underrättelser från eder. I går hitkom en norrman, som
begagna sig. Kejsaren af Ryssland hade alltid uttryckt sin önskan att söka på allt sätt bidraga att skaffa Sverige fördelar och sade sig hafva en skuld att betala därför att Finland blifvit oss beröfvadt och hans heder fordrade, att han försökt skaffa oss någon ersättning i stället; han ansåg sig äfven stå i en så stor tacksamhetsskuld till kronprinsen, att han svårligen kunde göra tillräckligt för honom. Kejsaren hade velat, att general Bennigsen, som ännu stod med sin armé i närheten af Hamburg, skulle intåga på Fyen och till och med på Själland för att tvinga konungen af Danmark att uppfylla Kiel-traktaten, och det hade härtill endast behöfts kronprinsens eget medgifvande, emedan general Bennigsen var ställd direkt under kronprinsens befäl för att sålunda så mycket fortare kunna erhålla hans order. Möjligen ville kronprinsen verkligen icke inkräkta något ytterligare land, eller ock fruktade han för att andra makter skulle kunna uppställa hinder för honom att i framtiden behålla detsamma, och detta var troligen anledningen till att han icke gjorde något vidare åt saken. — — — — Gyllenskiöld hade emellertid i uppdrag att bedja kejsar Alexander icke återkalla sina trupper från Holstein, förrän traktaten blifvit uppfylld, samt för honom förklara, att kronprinsen icke hade velat lämna Bennigsen de order denne begärt utan fullkomligt förlitade sig på hvad kejsaren i Sveriges intresse ville göra och besluta. — — —
(Dec. månad). Det var nog endast för närvarande, som kronprinsens planer på Själland voro öfvergifna och han var nu mycket ledsen öfver att han icke hade begagnat sig af det gynnsamma tillfället, då general Bennigsens armé var i närheten af Hamburg, samt kejsaren af Ryssland tycktes vara benägen att uppfylla den hemliga artikeln i Åbo-traktaten, hvarigenom äfven Själland var tillförsäkradt Sverige, men prinsen hade då ansett sig tvungen att lyssna till Englands föreställningar, hvilket land högst ogärna såg, att Sveriges makt alltför mycket ökades och att det genom att erhålla Själland skulle blifva herre öfver portarna till Östersjön, hvarefter utan dess medgifvande ingen skulle kunna komma in eller ut därifrån. Kronprinsens ärelystnad är verkligen stor och för Sverige lyckosam; hittills har man endast haft anledning att välsigna det öde, som fört honom till oss, både emedan han verkligen är ett ovanligt snille och dessutom har en ovanlig lycka uti allt, som han företager sig.
