har återkommit till Fredrikshald och lär hafva bestämt sig för att genast afresa till Stockholm för att ännu kunna hinna träffa kronprinsen därstädes och få öfverlägga med honom angående åtskilliga viktiga frågor. Hittills har jag trott, att Wedel-Jarlsberg icke var bättre än alla de andra, som äro danskt sinnade, men de underrättelser angående honom, som jag nyligen har fått från Norge visa, att jag misstagit mig, hvarför jag förändrat åsikt rörande honom; han tyckes verkligen icke vara lika opålitlig som alla de öfriga utan synes vara en man, på hvilken kungen och kronprinsen kunna lita; han vill det bästa och älskar en ordnad frihet,[1] han har, min bäste grefve, ungefär likadana åsikter som vi, och då kan ni förstå hvad det vill säga; han lär önska, att de båda rikena skola blifva förenade samt att Norges konstitution skall göras lika med vår, det vill säga hvarken aristokratisk eller demokratisk utan i egentlig mening monarkisk.
Det skulle blifva alldeles för vidlyftigt att lämna eder ytterligare detaljer, och det finnes dessutom åtskilliga saker, hvilka jag icke anser mig kunna omtala och långt mindre anförtro åt papperet, uti stort sedt har ni i alla fall fått veta allt, hvarom det är fråga, och detta torde äfven vara
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — Vid tidpunkten då Sveriges och Norges förening bestämdes tilldrog sig ett tal, som hölls af grefve Wedel-Jarlsberg, allmänna uppmärksamheten. Jag har förut omtalat, hurusom han hittills icke hade vågat att bestämdt uttala sig till förmån för Sverige, men genom detta sitt tal ådagalade han, att man misstagit sig, då man misstänkt honom att ej vara en god svensk, ty han tyckes helt och hållet vilja arbeta för vår sak. I detta sitt tal sökte han vederlägga allt, som blifvit anfördt emot föreningen, och påvisade, att denna förening under nuvarande förhållanden vore nödvändig och för Norge skulle medföra obestridliga fördelar.
