ombord uppå den norska brigg, som var iordninggjord för hans räkning. Nu är således hela denna historia slut. Prinsen hoppas, att allting skall aflöpa lugnt, och man
skylldes det på att han för skuld blifvit på sina fordringsägares föranstaltande häktad. Hans skulder hade dessutom under vistelsen uti London ytterligare ökats, emedan han för norska regeringens räkning upphandlat spannmål och lifsmedel, som engelsmännen, hvilka i hjärtat äro köpmän, i trots af traktaten med Sverige skickat till Norge. I London bosatta köpmän ställde likväl borgen för honom, så att han blef utsläppt från Londons Tower, där folk sitta arresterade för gäld; kort därefter lär han dock å nyo blifvit häktad för nya skulder, och detta skall hafva inträffat flera gånger, men under tiden underhandlade han icke desto mindre med de engelska ministrarne. Särskildt hade han i uppdrag att försöka skaffa de allierade makternas och framför allt Englands garanti, att konungen af Sverige ej skulle få göra någon förändring uti den norska konstitutionen. Herr Anker, som var en mycket klipsk karl, vände sig först till den minister, som ersatte Lord Castlereagh under dennes vistelse vid kongressen, för att begära råd och försöka få England att blanda sig i saken, men denne förklarade sig ej vilja ingå uti några underhandlingar utan rådde Anker, att han skulle vända sig till den ryske ambassadören grefve von Lieven, hvilken äfven gaf honom ett undvikande svar. Engelsmännen tycktes dock ådagalägga ett visst intresse för norrmännens sak. — — — — — Dessa herr Karsten Ankers åtgöranden upptäcktes af grefve Essen, sedan han inträdt uti utöfning af sitt ämbete såsom riksståthållare. Den depesch, som prins Kristian väntade från honom före sin afresa från Norge och hvars dröjsmål förorsakade hans uppskjutna resa, ankom under ett af de första sammanträden, som det nya norska statsrådet hade. Ett paket hade nämligen blifvit öfverlämnadt till det statsråd, som hittills skött de utrikes angelägenheterna under sitt departement, hvarför grefve Essen frågade hvad det innehöll, påtog sig en sträng uppsyn och fordrade upplysningar, emedan han utaf detta statsråds förbryllade utseende anade, att det var fråga om några hemliga intriger, han fick dock endast till svar, att det var den engelska posten; efter att hafva begärt att få se innehållet af dessa bref fann han, att bland dessa funnos sådana, som voro på chiffer-språk, och begärde därför att få själfva chiffern till dessa; det ifrågavarande statsrådet gjorde först svårigheter och förklarade, att prins Kristian hade tagit denna med sig, men fann likväl till slut, att det var omöjligt att undanhålla densamma, hvarför han
