Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/17

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15

Sverige med afseende på de båda rikenas framtida lycka. Denna sist anförda mening uti prinsens svar gaf grundad anledning att misstänka, att han hyste vissa ännu icke fullt utvecklade planer, som likväl icke kunde vara uti traktatens anda.

Grefve Essen hyste icke desto mindre vid sin afresa ganska goda förhoppningar att kunna så fort som möjligt sätta sig uti besittning af landet och inträda i utöfning af sin befattning såsom generalguvernör; han hade likväl ej hunnit längre än till sitt högkvarter i Vänersborg, förrän han fick vidare underrättelser, som tillräckligt öfvertygade honom, att prinsens planer i själfva verket syftade på Norges fullständiga oberoende och ingalunda på en förening mellan detta land och Sverige. Prinsen hade till och med åter församlat sin armé, hvilken blifvit hemförlofvad på hösten, då endast de värfvade regementena kvarhöllos. Grefve Essen hade äfven han å sin sida före sin afresa på vintern från högkvarteret hemförlofvat en del af de regementen, som stodo under hans befäl, hvarför han nu beslöt sig för att å nyo inkalla dem och anhöll dessutom hos konungen att få till sig afsända så mycket trupper, som fanns kvar uti landet, för att kunna försvara gränsen.

Under tiden hade de förut omnämnda proklamationerna blifvit utfärdade i Norge, den ena, däruti konungen af Danmark löste norrmännen från deras trohetsed till honom, och den andra rörande rättighet för ämbetsmännen att återvända till Danmark. Samtidigt utfärdades likväl ännu en proklamation utaf prins Kristian, genom hvilken denne förklarade, att han antog titel af Norges regent, samt uppmanade norrmännen att icke underkasta sig Sverige utan försvara sitt oberoende; på samma gång utfärdade han