oförhindrad att, om han vill, lämna norrmän diplom såsom svenska eller pommerska adelsmän samt äfven att utnämna adelsmän till tjänster, hvilket innebar en motsägelse. Det tyckes, som om man skulle vilja gå in på alla deras fantasier
Inom stortinget voro olika meningar rörande bestämmelserna om adelskap: i allmänhet ville de nämligen icke veta utaf någon adel och allra minst några adelstitlar; det fanns också mycket få adliga familjer i Norge, utom sådana, som dit inflyttat och köpt jordegendom; det hade aldrig funnits annat än några få och mycket obemärkta inhemska adliga familjer, alla andra voro ursprungligen tyska, danska eller svenska. Deras demokratiska principer kunde ej medgifva, att kungen skulle få utnämna några adelsmän, och det föreföll, som om verkligen rikedomshögfärd var det enda, som hos dem berättigade till något anseende, men att de för öfrigt önskade en fullkomlig jämlikhet. Norrmännen äro ej blott intagna utaf denna fallenhet för jakobinism, som hittills behärskat världen, utan de tyckas hafva ett fullkomligt republikanskt åskådningsssätt.
Den norska konstitutionen företer en sådan blandning af demokrati och monarki, att man aldrig har sett något liknande uti någon annan regeringsform. En monarki utan adel kan ju omöjligen existera, men en sådan infördes i alla fall i Norge, ty kungen har ej rättighet att utnämna några adelsmän. — — — — — — — — — — — — Man fråntog äfven konungen en rättighet, som är vanlig uti alla monarkiska länder, nämligen den att få naturalisera medborgare, hvarom stortinget ensamt skulle äga att besluta, och konungen skulle ej ens få rättighet att förvägra någon att blifva hans undersåte. När det blef fråga om att ändra flaggan för de norska fartygen, så väl krigs- som handelsflottans, önskade de att få behålla sin röda flagga, och med anledning härutaf uppstod en mycket liflig diskussion, men sedan de blifvit öfverbevisade, att de i sådant fall skulle kunna synas fortfarande vara danska undersåtar, gingo de till slut in på att så väl den ena som den andra flaggan skulle få blifva blå som den svenska, men det bestämdes likväl, för att det skulle blifva någon åtskillnad, att det norska lejonet skulle på röd botten sättas uti ett af hörnen; detta blef äfven utaf konungen stadfästadt.
En punkt, som mötte stora svårigheter att träffa öfverenskommelse om, var den rörande den norska arméens skyldigheter med afseende på Sverige och den svenska arméens emot Norge. Trots sin nationalhögfärd hade norrmännen ingenting emot att i händelse af ett anfall mottaga understöd af svenska arméen men ville icke
