för att snart få slut på detta slags riksdag och att man därför vill uppskjuta afgörandet af alla dessa frågor, till dess att de en gång blifvit förenade med Sverige;[1] detta
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — — Kronprinsens medgörlighet att gå in på alla församlingens anspråk berodde hufvudsakligen på tvenne orsaker, för det första önskade han så hastigt som möjligt få frågorna afgjorda, emedan han fruktade, att kongressen i Wien skulle blanda sig i de norska angelägenheterna, och han icke ville stå i någon förbindelse till de allierade makterna, hvilka för resten redan en gång, då de afsändt
medgifva, att några svenska trupper under fredstid finge komma in på deras område annat än för lustläger under vissa veckor. Kungen skulle likväl få rättighet att hafva ett norskt garde i Stockholm. De medgåfvo visserligen, att deras trupper skulle få tåga in i Sverige för att lämna understöd, i händelse af ett fientligt anfall, men under ingen förevändning skulle de få föras utom Sveriges gränser, förrän stortinget därtill lämnat sitt bifall. De ville nämligen, att deras armé aldrig skulle användas till anfallskrig; det lär till och med hafva funnits vissa medlemmar, som föreslogo, att den endast skulle få nyttjas till garnisonstjänst, och rent af förklarade, att all truppexercis vore onödig. När det invändes, att det likväl kunde vara nödvändigt, att deras armé hade någon öfning för att kunna försvara rikets gränser mot en angripande fiende, så försäkrade en medlem af stortinget med en viss enfaldig godmodighet, att, om en nation endast håller sig lugnt stilla inom sina egna gränser och blott sysselsätter sig med handel och åkerbruk och ej eftersträfvar några eröfringar för egen del, så skulle den ej heller blifva utsatt för att af några andra angripas. Att ett sådant svar var möjligt är ett tydligt bevis på huru okunniga norrmännen äro om makters ömsesidiga intressen och om politik i allmänhet samt huru mycket denna nation är efter sin tid uti bildning; det kommer nog att dröja, innan de lära sig inse sina egna intressen och att en stat måste hafva en respektabel styrka för att icke blifva angripen och eröfrad. För kronprinsen, som sätter så stort värde på krigaräran, måste ett sådant yttrande förefalla mycket stötande; han försökte icke heller att dölja sitt stora missnöje och förklarade, att det förvånade honom att erfara, att äran för dem var så föga lockande, alldenstund han hittills alltid trott, att den norska nationen var tapper, samt tillade, att han, som aldrig fört befäl öfver andra än tappra män, ingalunda skulle känna sig smickrad att en gång kunna blifva chef för den norska arméen, så vida densamma icke ändrade åsikter.
