Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/175

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

171

XXVI.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.

Stockholm den 10 november 1814.

I dag på morgonen hafva ändtligen herr Reuterskiöld vid Upplands regemente och kronprinsens adjutant Holst anländt såsom kurirer från kronprinsen med underrättelse om att konungen blifvit proklamerad i Norge, att detta hade ägt rum den 4 i denna månad efter många om och men,^[1]

↑ Drottningen skrifver uti ett bref till prinsessan Sofia Albertina, dateradt Stockholm den 26 okt 1814: — — — — Norska stortinget har den 20 i denna månad fattat beslut, att Norge skall vara förenadt med Sverige under en och samme konung, men, som allt skall vara »som käringen sade, det skall vara klippt», hafva de icke ännu proklamerat konungen; de ämna först ordna de förändringar i regeringsformen, hvilka blifvit dem föreslagna, och man trodde, att kungen skulle kunna blifva utropad den 22 eller senast den 23 i denna månad. Nu är då ändtligen denna stora fråga bragt till slut. Man berättar, att de i början på inga villkor velat gå in härpå men att de slutligen låtit sig öfvertalas, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — (Likaledes skrifver drottningen till prinsessan Sofia Albertina i ett bref dateradt den 3 november 1814): — — — — Jag är öfvertygad om att sakerna nu hafva kommit så pass långt, att norrmännen svårligen kunna draga sig tillbaka, men man har visat dem ett så stort tillmötesgående, att endast en ringa del af de förändringar uti regeringsformen, som voro ämnade att bidraga till föreningens genomförande, blifvit antagna. Kungen skrifver gång på gång till kronprinsen och uppmanar honom att göra ett slut på allt detta, om icke på annat sätt så med vapenmakt, men det tyckes vara alldeles omöjligt att kunna förmå honom härtill, ty han är af en orubblig mildhet och låter dem få göra allt hvad de själfva vilja. Med sådana människor måste man likväl vara sträng, alldenstund »filantropien» härskar där uti landet mer än annorstädes. Kronprinsen är likväl ty värr förfärligt anstucken utaf frihetsidéer, men en dag kommer han att få ångra sig; alla hans vänner bedja och besvärja honom, men filantroperna hafva öfvertaget; hela denna sak kommer därför att draga ut på tiden, Gud vet huru länge, det tyckes verkligen blifva en evighet.

[171-1-1] Drottningen skrifver uti ett bref till prinsessan Sofia Albertina, dateradt Stockholm den 26 okt 1814: — — — — Norska stortinget har den 20 i denna månad fattat beslut, att Norge skall vara förenadt med Sverige under en och samme konung, men, som allt skall vara »som käringen sade, det skall vara klippt», hafva de icke ännu proklamerat konungen; de ämna först ordna de förändringar i regeringsformen, hvilka blifvit dem föreslagna, och man trodde, att kungen skulle kunna blifva utropad den 22 eller senast den 23 i denna månad. Nu är då ändtligen denna stora fråga bragt till slut. Man berättar, att de i början på inga villkor velat gå in härpå men att de slutligen låtit sig öfvertalas, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — (Likaledes skrifver drottningen till prinsessan Sofia Albertina i ett bref dateradt den 3 november 1814): — — — — Jag är öfvertygad om att sakerna nu hafva kommit så pass långt, att norrmännen svårligen kunna draga sig tillbaka, men man har visat dem ett så stort tillmötesgående, att endast en ringa del af de förändringar uti regeringsformen, som voro ämnade att bidraga till föreningens genomförande, blifvit antagna. Kungen skrifver gång på gång till kronprinsen och uppmanar honom att göra ett slut på allt detta, om icke på annat sätt så med vapenmakt, men det tyckes vara alldeles omöjligt att kunna förmå honom härtill, ty han är af en orubblig mildhet och låter dem få göra allt hvad de själfva vilja. Med sådana människor måste man likväl vara sträng, alldenstund »filantropien» härskar där uti landet mer än annorstädes. Kronprinsen är likväl ty värr förfärligt anstucken utaf frihetsidéer, men en dag kommer han att få ångra sig; alla hans vänner bedja och besvärja honom, men filantroperna hafva öfvertaget; hela denna sak kommer därför att draga ut på tiden, Gud vet huru länge, det tyckes verkligen blifva en evighet.

[1]