Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
172

att våra trupper flera gånger blifvit bortskickade och därefter åter fått befallning att återvända,[1] att stortinget hade

  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — — Stortinget hade redan flera gånger anhållit, att de svenska trupperna skulle aftåga, men kronprinsen vägrade ständigt att medgifva landets utrymmande, med anledning däraf att kungen icke ännu blifvit erkänd, han förklarade dock tillika, att, så snart endast detta hade skett, skulle han gifva order härom. När prinsen emellertid ett ögonblick tyckte, att norrmännen blifvit litet mera medgörliga, gaf han befallning, att arméen skulle börja sitt återtåg. — — — — En händelse inträffade dock, som höll på att förorsaka en fullkomlig brytning. Förvecklingar uppstodo nämligen till följd af oförstånd eller missförstånd hos öfverste Eek, som hade befälet öfver de svenska trupperna i Jämtland, samt framkallades i synnerhet af en särskild illvilja hos general Schmettau, som kommenderade de norska trupperna i Trondhjem, hvilket tillgick sålunda: Genom konventionen i Moss hade en viss demarkationslinie blifvit bestämd mellan de svenska och de norska trupperna; nu trodde antagligen öfverste Eek, att Rörås, där norska trupper befunno sig, hörde till det för de svenska trupperna bestämda området, och skref därför uti artiga ordalag ett bref till general Schmettau, med anhållan att denne icke skulle förvägra honom att med de svenska trupperna besätta denna plats. Det är visserligen sant, att Rörås ingalunda hörde till det för de svenska trupperna bestämda området, men i stället för att höfligt beriktiga detta öfverste Eeks misstag sökte general Schmettau genast att framkalla nya oenigheter och samlade ihop de norska trupperna, under förevändning att konventionen blifvit kränkt, samt anförde uti en till det norska statsrådet afgifven rapport klagomål öfver de svenska truppernas bristande pålitlighet. Statsrådet beklagade sig genast hos kronprinsen öfver att svenskarne, oaktadt konventionen så nyligen blifvit ingången, redan framkommo med nya anspråk. Kronprinsen, som är mycket häftig, fråntog omedelbart öfverste Eek befälet och ställde honom under krigsrätt för att militäriskt dömas, men, orolig öfver hvilka följder denna händelse kunde hafva, gaf han arméen, som redan hade börjat sitt återtåg, befallning att göra halt. Då emellertid öfverste Eeks förseelse att icke skaffa sig noggranna underrättelser likväl icke var så svår, att han därför fullständigt borde störtas, ordnades saken i godo, oaktadt han verkligen blef ställd inför krigsrätt. Allt detta hade icke inträffat, om general Schmettau varit något mera medgörlig och velat lämna öfverste Eek fullständiga upplysningar i stället