framställt vissa villkor, som man delvis fått godkänna, samt hade lofvat att utropa konungen men icke gjorde det, utan först bestämde, att de båda rikena skulle vara förenade under en och samme konung,[1] men ville få välja konungen och först därefter proklamera honom. Till slut blef
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — — Det blef (i stortinget) fråga om, huruvida kungen skulle väljas. Kommissarierna hade alltid fordrat, att han endast skulle erkännas och hyllas, och kronprinsen försökte äfven att uppnå detta mål — — — — —. Man gjorde hvad man kunde för att öfvertala stortinget att genast hylla konungen. Men det beslöt i stället, att bestämmelserna i konventionen först skulle ordnas, och det var endast med mycken svårighet, som man kunde förmå dem att fatta beslutet af den 20 i denna månad, att Norge skulle hafva samme konung som Sverige, nämligen Karl XIII, hvilken de förklarade sig ämna välja, sedan konstitutionen blifvit färdig. — — — Valet var således en fullkomligt onödig tom ceremoni, men de fattade icke själfva saken på detta sätt. — — — För kungen måste detta vara mycket stötande, då hans rättighet att blifva Norges suverän vore omöjlig att bestrida, ej blott därför att konungen af Danmark genom Kiel-traktaten till honom och hans arfvingar hade afstått Norge, utan hans börd, såsom härstammande från Holsteinska huset, gaf honom äfven titel af arfvinge till Norge, hvilket dock var
för att anföra klagomål hos regeringen. Men som han i själ och hjärta var tillgifven Danmark och dessutom falsk och trolös, önskade han om möjligt framkalla nya fientligheter. — — — — — — —
Kronprinsen var äfven missnöjd öfver alla upprepade svårigheter och det ständiga dröjsmålet med kungens utropande och successionsordningens antagande, hvarför han gaf de svenska trupperna order göra halt, där de voro, för att återvända, om de händelsevis skulle behöfvas. Flera regementen hade redan hunnit öfver gränsen, och somliga voro redan i Uddevalla, hvarför man lätt kan inse, hvilken oro detta måste uppväcka i Sverige, där man fruktade för att fientligheterna skulle börja på nytt, men trupperna själfva voro likväl mycket belåtna med detta. Sedan kungen ändtligen blifvit vald och proklamerad utaf stortinget, fingo alla trupperna återvända till Sverige med undantag endast af de garnisoner, som voro uti Fredrikstad och Fredrikshald, hvilka skulle stanna kvar, till dess de finge vidare order och norrmännen i allmänhet hade hunnit svärja konungen trohetsed.
