Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/22

20

tillgifna den, som åt oss vill bevara vårt oberoende, och då vi dessutom äro fästade vid den dynasti, som under århundraden regerat öfver oss, är det naturligt, att vi förklara oss för den presumtive tronarfvingen och äro beredda att lyda honom.» Meningsbytet blef både långvarigt och lifligt och afbröts först då prinsens stallmästare (Kaas), anmälde, att han blifvit afsänd med dennes vagn för att afhämta grefve Rosen, samt framföra en inbjudning till middag efter audiensens slut. Grefve Rosen, som åtföljdes af herr von Haxthausen, fann vid inträdet i prinsens förmak detta uppfylldt med officerare af alla grader, hvaröfver han blef mycket öfverraskad, emedan han begärt ett enskildt möte med prinsen, men han fick ej lång stund till förvåning eller tillfälle att uttrycka sin missräkning, alldenstund prinsens kammarjunkare eller kammarherre genast anmodade honom att inträda i en inre salong, till hvilken han öppnade dörren; här blef hans förvåning likväl ännu större, alldenstund han fann prinsen omgifven af en mängd generaler och tjänstemän, bland hvilka äfven var general Schmettau, som fordom under Gustaf den tredjes tid hade varit i Sverige under förevändning att förbereda Sveriges och Norges förening samt föregifvande sig vara afskickad af norrmännen i detta syfte, ehuru han troligen endast var en dansk spion, som sökte utforska konungens afsikter. Bland andra funnos där äfven två rika godsägare Anker och en biskop vid namn Bugge, hvilken är en utaf föreningens häftigaste motståndare och ifrig förfäktare af landets oberoende och som anses vara den, som hufvudsakligen leder prinsen uti hans beslut. Prins Kristian hade just samma dag, som grefve Rosen anlände, antagit titel af regent och utfärdat den af mig förut omnämnda proklamationen. Prinsen gick genast