Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/24

22

stånd att uppfatta något af det som lästes. Efter slutad uppläsning frågade prinsen: »Nå väl, herr grefve, hvad tänker ni om detta?» »Tillåt mig fråga», svarade grefven, »om det är eders höghets fasta beslut att vidhålla en sådan plan?» Då prinsen jakande besvarat detta, sade grefve Rosen: »Då är mitt uppdrag fullgjordt och jag har här ingenting vidare att göra.» Prinsen afbröt honom häftigt och sade: »Säg eder konung, att man eröfrar icke en nation genom att uthungra den och att eder kronprins aldrig skall kunna förmå mig att lämna denna plats, ty nationen vill på inga villkor komma under hans ok.» Han ville lämna grefve Rosen ett exemplar af proklamationen, som denne förklarade sig ej kunna emottaga utan protesterade dessutom i konungens, sin herres namn emot dess innehåll så väl som äfven mot allt, som hittills blifvit afgjordt, hvilket han till grefve Essen skulle inrapportera, hvarefter det tillkom konungen att afgöra, hvad som vidare skulle komma att ske. Antagligen hade prinsen hoppats kunna imponera på grefve Rosen och icke väntat sig, att denne skulle visa en så stor ståndaktighet, hvarför han nästan föreföll litet brydd och mumlande svarade, att den norska nationen önskade bevara sitt oberoende och att de alla därför intill sista blodsdroppen skulle försvara sig, samt tillade: »Vi hoppas äfven att kunna få förblifva uti fred och vänskap med samtliga Europas makter, och om vi blott lämnas i fred, så vilja vi ingalunda föra något krig, hvarom jag redan förut velat försäkra eder konung genom att skicka general Schmettau med underrättelse härom, men man har vägrat att emottaga honom och låta honom passera.» Det är verkligen sant, att denne general utaf landshöfdingen i Vermlands län hade begärt att få