komma öfver till Sverige, men att denne hade vägrat lämna något pass utan hänvisat honom till grefve Essen, som äfven från honom vid sin återkomst till högkvarteret erhållit ett bref med begäran om pass, hvarpå han svarade, att det var till honom, som han ägde att hänvända sig, emedan han hade konungens uppdrag att emottaga alla meddelanden, som komma från Norge, men han hade likväl icke sedermera infunnit sig.
Grefve Rosen frågade därefter, om prinsen hade något vidare att säga, emedan han genast ämnade afresa och begifva sig till grefve Essen, hvaruppå prinsen, som föreföll häpen öfver denna förklaring, svarade: »Men ni har ju lofvat mig, herr grefve, att äta middag hos mig.» »Ja», sade grefven, »men då anade jag ej hvad som inträffat», hvarefter han genast lämnade rummet. Den kammarherre, som öppnat dörren för honom, följde honom ut och försökte öfvertala honom att kvarstanna till middagen tillsammans med general Haxthausen under förklaring, att prinsen gärna önskat få med honom öfverenskomma om åtskilligt, som kunde vara af betydelse för de båda nationerna, men grefven lät sig icke öfvertalas utan återvände till sitt kvarter och begärde genast sina hästar för afresan. Prinsen skickade ytterligare bud för att förmå honom att komma till middagen samt sände äfven sedermera sin stallmästare för att följa honom på samma sätt som vid mottagandet, grefven vägrade likväl bestämdt att mottaga de artighetsbetygelser man ville göra honom. General Staffeldts adjutant följde honom till gränsen och sökte under vägen framhålla, huru ledsen prinsen blifvit öfver att ej längre kunna få samtala med honom, emedan han gärna velat rådslå om de båda nationernas gemensamma intresse.
