Grefve Rosen hörde på honom utan att svara och aflämnade vid sin återkomst en rapport öfver hela detta samtal.
En kort tid, innan detta samtal ägde rum, hade prins Kristian afsändt en truppafdelning åt Jämtland, antingen det nu var för att söka skaffa lifsmedel, hvaruppå det var stor brist, eller för att söka erhålla kunskap om svenskarnes styrka på det hållet. En stor del af denna truppafdelning råkade likväl ut för ett våldsamt snöväder, hvarunder många utaf dem omkommo, hvartill äfven den ännu rådande svåra kölden bidrog.
På alla möjliga sätt sökte prins Kristian att för norrmännen undanhålla kännedomen om de verkliga förhållandena, och de underrättelser, som han understundom till äfventyrs kunde vara tvungen att lämna, voro alltid vanställda. Han förespeglade dem bland annat, huru outförbar den artikeln i Kiel-traktaten var, som afsåg statsskuldens betalande, emedan han ansåg det vara en orättvisa, att Norge skulle åläggas betala skulder, som det icke själft ådragit sig. Han sökte äfven utsprida, att det vore meningen, att Norges söner skulle sändas till Sverige för att föras ut i krig och där eländigt omkomma, då det däremot endast borde tillkomma dem att försvara sina egna gränser och icke såsom djur blifva förda till slaktbänken.
I anseende till den rådande bristen på mynt i Norge, lät prinsen tillverka papperspengar till ett belopp af fyra millioner, hvilka ju voro fullkomligt värdelösa, såsom saknande all garanti, ehuru han visserligen lofvade, att de inom femton månader skulle inlösas af Köpenhamns bank. För att, innan riksdagen den 10 april skulle församlas, genom en allians skaffa sig större trygghet afsände han en herr Anker till England för att begära penningeunderstöd och trupper;
