Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/27

25

han litade på att engelsmännens kända förkärlek för friheten skulle möjliggöra en allians med dem, det är dock föga troligt, att han skulle hafva försökt inleda en sådan underhandling, om han ägt kännedom om de förbindelser, som denna nation redan förut genom traktat ingått med Sverige. Till konungen af Danmark skref han äfven ett urskuldande bref, betygande sin och hela norska folkets ledsnad öfver att ej längre vara hans undersåtar, han bedyrade likväl samtidigt, att han, sedan nationen utvalt honom till sin styresman, hyste förhoppning om en uti innerlig broderlighet fortsatt vänskaplig beröring med Danmarks konung. Han sökte sålunda att redan uppträda såsom hans jämlike, ehuru han visade honom all möjlig vördnad och bad konungen vara öfvertygad om att han ej kunde äga en för beständigt mera pålitlig vän. Samma bref, som jag visserligen icke själf varit i tillfälle att läsa men om hvars innehåll jag erhållit kännedom, lär äfven varit uppfylldt utaf förnärmelser emot kronprinsen. — — — Grefve Essen erhöll ett ytterligare bref från general Schmettau med förslag om ett sammanträffande med prins Kristian, på en ej långt från gränsen belägen plats, emedan denne önskade få göra hans bekantskap. Grefve Schmettau tillade uti detta bref, att han hoppades, att man vid ett sådant sammanträffande lättare skulle kunna komma öfverens om det norska folkets intressen, än det kunde ske skriftligen, och sade sig vara öfvertygad om att konungen af Sverige, då han eftersträfvade att blifva Norges suverän, måste önska befordra detta lands lycka och därför ej vilja förhindra dess oberoende utan undvika allt, som kunde störta uti olycka dessa båda nationer, hvilka ju ej önskade något högre än att i fred få förblifva inbördes vänner. Norrmännens högsta önskan vore att få lefva i fred och kunna få öppna sina hamnar för