Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

önskligt i anseende till de viktiga beslut, som måste fattas. Tvifvelsutan hade det bästa varit, att man med de svenska trupperna genast gått öfver gränsen och på så sätt imponerat på norrmännen, men den svenska arméen var ej tillräckligt stark i jämförelse med den norska. Ty värr har det varit förhållandet med alla de krig, som blifvit företagna alltsedan Karl XII:s tid, att de blifvit började, utan att man på förhand kunnat vara viss om framgång. Det var därför nödvändigt att låtsas vara ädelmodig uti afvaktan på den svenska arméens återkomst från Tyskland och kronprinsens hemkomst, hvilket senare framför allt var af stor vikt för att kunna uppnå ett gynnsamt resultat.

Man hade grundade anledningar att hoppas, att det danska hofvets alla intriger dock till slut skulle misslyckas, emedan man litade på både Englands och Rysslands understöd för traktatens genomförande; kejsar Alexander hade ju i synnerhet säkert lofvat kronprinsen, att Norge skulle blifva svenskt. Kronprinsens uti Tyskland lämnade biträde fordrade onekligen också denna belöning, och kejsaren af Ryssland försummade icke heller något tillfälle att därom lämna bestämda försäkringar så väl till den svenska beskickningen som uti de bref han själf sände till kronprinsen. Visserligen saknades ej skäl att mindre säkert lita på England, emedan detta land i sin egenskap af handelsidkande möjligen kunde frukta, att vår handel skulle komma att uppblomstra, sedan vi erhållit Norge, och därför kunde hysa afundsjuka. Vi behöfde likväl i synnerhet Englands vänskap för att icke engelsmännen skulle lägga hinder för vår handel, sedan vi kommit i besittning af detta rike.