emedan han ej ansåg sig kunna lita på danskarne och ej heller kunde behålla de fästningar, som voro i hans våld, då den svenska hären ej var nog stark att medgifva kvarlämnande af tillräckliga garnisoner till deras försvar, om danskarne skulle försöka att återtaga dem. Han måste därför utrymma dem omedelbart efter traktatens underskrifvande.
Då kronprinsen efter att hafva tågat öfver Rhen befann sig i Köln, skickades ombud från alla håll till honom för att söka vinna hans intresse. De allierade voro mycket angelägna om att kronprinsen skulle så fort som möjligt komma dem till hjälp, men kronprinsen fruktade mycket för att utsätta sina svenska trupper för någon fara, emedan han trodde sig möjligen kunna behöfva dem för att genomdrifva uppfyllandet af Kiel-traktaten och åstadkomma Norges förening med Sverige. Kejsar Alexander ville, att kronprinsen skulle inställa sig vid hans högkvarter, och det lär till och med varit meningen, att han sedan Schwarzenberg och Blücher lidit nederlag, skulle taga öfverbefälet öfver alla trupper och leda operationerna. Napoleon å sin sida försökte också att vinna kronprinsen för sin sak och gaf honom de mest storartade löften, hvaruppå kronprinsen, som tillräckligt kände hans trolöshet, likväl föga litade. De missnöjda uti Frankrike, som ej önskade, att huset Bourbon skulle återkomma, men som älskade ett republikanskt styrelsesätt, erbjödo kronprinsen att blifva deras statschef, då de kände hans republikanska tänkesätt; han hade likväl en för ädel själ att kunna vilja öfvergifva en konung vid grafvens brädd och ett folk, som utaf fri vilja utsett honom att en gång blifva deras suverän, och afslog därför alla de förslag, som gjordes honom. De franska prinsarne hade äfven sina ögon riktade på honom och hoppades, att han
