Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
häftig, är detta visserligen en svaghet, som man likväl måste tillgifva honom och hafva öfverseende med, då han ej däröfver är herre själf och ingen dödlig finnes väl, som saknar sina fel, och han har så många framstående goda egenskaper, att alla, som känna honom, måste af själ och hjärta afguda honom.[1] — — — — — — — — — —
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — Sedan för närvarande de gamla dynastierna öfverallt börja att åter inträda uti sina forna rättigheter, hyser kronprinsen en ganska stor farhåga för att hans egen ställning skulle komma att hotas. Dessa hans misstankar hafva nästan urartat till en fullständig sjukdom, och de kunna verkligen i trots af alla hans framstående egenskaper svårligen ursäktas, alldenstund han icke borde hafva någonting att frukta från svenskarnes sida, men han är misstänksam till sin natur och hyser misstroende till alla främmande makter. Han är i synnerhet mycket orolig med anledning af alla de rykten, som uppfylla tidningarna rörande hans egen afsägelse och prins Gustafs återkomst. Följande har bland annat stått att läsa uti Journal des Débats: »Inom kort kommer kronprinsen att lämna Sverige, och nationen kommer att förklara sig för drottning Fredrikas son, prins Gustaf, en furste, hvars framstående egenskaper göra honom värdig att blifva härskare öfver denna tappra och krigiska nation.» Den omständigheten, att kejsar Alexander åtagit sig att vara prins Gustafs förmyndare, har ej heller bidragit att lugna honom, ehuru han ej borde hafva anledning misstänka kejsarens afsikter, då denne uti alla bref försäkrar honom om sin stora erkänsla. Kronprinsen förmådde icke dölja sin oro, att någon stormakt utaf afund öfver Sveriges tillkämpade ära och vunna lugn skulle för denne kronpretendents skull vilja framkalla krig eller åtminstone uppväcka svårigheter; nog borde han kunna vara lugn under kejsar Alexanders lifstid, men efter dennes död kunde ställningen blifva annorlunda. — — — — — — Jag hoppas likväl, att framtiden ej skall komma att undergräfva den lyckliga belägenhet, hvaruti Sverige nu kommit hufvudsakligen genom kronprinsens förtjänst. Måtte denne ej blott låta sig förledas af sitt misstänksamma lynne att låta sin hämdlystnad gå ut öfver denna oskyldiga familj, som hittills förhållit sig fullkomligt lugn, hvilket jag dock ej tror honom vara i stånd till, då han verkligen har ett mycket godt hjärta. Han skulle nog också själf förr eller senare få umgälla allt det onda han kunde komma att göra denna familj, och historien visar oss ju med talrika exempel, huru
