Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/35

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
33

ingalunda är öfverensstämmande med den måtta, som kronprinsen städse hittills ådagalagt. Den andra och riktiga proklamationen är däremot undertecknad med hans namn. Genom denna proklamation blef man härstädes lugnad och alla tvifvel häfda, man fruktade nämligen högeligen, att han skulle lyssna till de erbjudanden, som från Frankrike gjordes honom att afstå från Sverige. Denna fruktan framkallades törhända just genom den stora tillgifvenhet, man hyste för honom, men därvid bedömde man honom bra illa och visade sig ej känna hans ädla känslor. Detta rykte blef också flitigt utspridt utaf sådana personer, som ej voro fästade vid kronprinsen och som ville skada honom uti nationens ögon genom att framställa honom såsom otacksam, hvilket dock ingalunda lyckades, ty äfven om man härför kände sig ledsen och orolig, kunde man dock ej vredgas på honom, då man fann det ganska naturligt, att han måste föredraga den jord, där han var född, framför ett främmande land med ett så olika klimat, där alla lifvets bekvämligheter fattades honom. Jag blef också i tillfälle att lugna flera personer och gifva dementi åt det gängse ryktet, härtill föranledd ej blott utaf min stora tillgifvenhet för prinsen utan äfven af min verkliga öfvertygelse.[1] Samma dag som proklamationen hitkommit

  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: — — — — Under det att konungens resa förbereddes, voro vi flera gånger ute på landet, där kronprinsen alltid var med och vi samtalade om mycket, då han bland annat bekräftade, hvad jag förut hade hört berättas, nämligen att han varit bestämd att bestiga Frankrikes tron, när Napoleon afsattes. Redan vid konferensen i Åbo, då koalitionstraktaten uppgjordes, hade kejsar Alexander föreslagit honom detta, men kronprinsen hade vägrat, föregifvande att han icke ville visa sig otacksam emot konungen, som adopterat honom, och den svenska nationen, som valt honom. När han kom till
Sverige och Norge 1814.3