befann jag mig uti ett större sällskap, där jag blef omringad och tillfrågad, om kronprinsen skulle komma tillbaka till Sverige eller ej; alla undrade, om de vågade hoppas på kronprinsens återkomst eller om ryktet talade sant, som påstod, att man hade för afsikt att erbjuda honom
konferensen i Trachenberg, hade kejsar Alexander frågat honom, om han hade samma åsikt fortfarande, hvarvid han å nyo vägrat. Kronprinsen tillade, att hans heder fordrade, att han stannade i Sverige och att han dessutom funne sig väl härstädes samt att det icke vore uti hans smak att blifva kejsare eller konung i Frankrike. »Jag är lyckligare här, än jag skulle vara det i mitt eget fosterland, som sönderslites af partierna. Mitt mål är uteslutande att söka bereda svenskarnes lycka och konsolidera deras makt.» Jag frågade därefter kronprinsen, hvilken i så fall skulle hafva varit ämnad till konungens efterträdare, hvarpå han svarade, att han trodde, att man hade tänkt på storfursten Konstantin. Vid Leipzig hade franska krigsfångar äfven föreslagit honom att komma till Frankrike för att regera öfver dem, man hade äfven skickat en agent till honom i Liège för att öfvertala honom att låta sig proklameras, men han hade alltid varit fast besluten att återvända till Sverige. Jag sade honom då: »Men Ni hade varit rikare och lyckligare där än härstädes», hvarpå han svarade: »Jag hade likväl varit otacksam, och det är det värsta jag vet.» Dessa ord göra honom heder. Han tillade: »Jag visste, att fransmännen önskade blifva befriade från Napoleon och att man mot min vilja skulle hafva valt mig, om jag kommit till Paris, och det var därför, som jag icke ville begifva mig dit. Till och med när jag sedan kom till Paris, förebrådde mig marskalk Ney och flera andra af mina vänner, att jag icke kommit, då man föreslog mig det, och förklarade, att till och med då ännu var tid att proklamera mig till Frankrikes suverän, alldenstund Ludvig XVIII ännu icke blifvit allmänt erkänd, samt att detta mycket lätt skulle hafva låtit sig göra i trots af de fientliga arméerna, som voro i Paris, och af grefve d’Artois’ ankomst.» Det är sant, att franska arméen ingalunda ville hafva någon prins af huset Bourbon utan var kronprinsen mycket tillgifven och alltid hade älskat och värderat honom, prinsen försäkrade, att han vägrat till allt detta, emedan han ansåg ärofullare att hafva vunnit Norge och därigenom konsoliderat Sveriges makt och oberoende, hvilket skall blifva honom en evig ära, när han däruti slutligen lyckas, och detta hoppades han snart skulle ske. Allt detta är också helt och hållet hans verk, och Sverige skall aldrig kunna visa honom tillräcklig erkänsla härför.
