att sätta sig i spetsen för Frankrike och möjligen där blifva kejsare eller konung. Många tycktes vara fullkomligt öfvertygade om att så skulle ske. Jag svarade dem, att jag för min del hade en högre tanke om kronprinsen och att jag ansåg mig fullkomligt kunna ansvara för att han skulle återkomma och att han icke ville öfvergifva svenskarne, emedan han flera gånger till mig yttrat, att han ansåg sig stå i så stor tacksamhetsskuld till dem, att han ej kunde blifva dem otacksam. Jag tillade, att kronprinsens karakter dessutom vore för ädel, för att han skulle kunna öfvergifva dem, som visat honom en sådan tillgifvenhet som svenskarne. Då jag hade den af honom undertecknade, till fransmännen ställda proklamationen med mig, kunde jag äfven hänvisa till denna, som jag därför visade för dem, som syntes mest tviflande.[1]
Vid detta tillfälle hade jag den stora tillfredsställelsen att erfara, huru omtyckt prinsen verkligen är, ty glädjetårar syntes i mångas ögon vid läsandet af hans försäkran, att han alltid skulle blifva Sverige trogen, och belåtenheten häröfver föreföll i allmänhet vara mycket uppriktig. — —
- ↑ I ett bref från Liège af den 23 mars 1814 skrifver kronprinsen till drottningen: — — — — — — — Jag har med ledsnad erfarit den oro, som konungen har för mig uttryckt sig hafva hyst med anledning af det i Stockholm utspridda ryktet, att jag blifvit eller att jag skulle blifva utsedd till suverän i Frankrike. Jag beder Eder, madame, tro, att ingenting i mina ögon kan uppväga den utmärkta äran att få vara hans adoptivson och att min proklamation till fransmännen framhåller på det tydligaste mina känslor för mitt nya fosterland och för den gode och aktningsvärde suverän, som därstädes härskar.
