kunna utforska konungens afsikter och hvilka planer, som grefve Essen i sin egenskap af svenska arméens befälhafvare kunde hafva. Han stannade kvar uti tre dagar, hvilka upptogos utaf lifliga öfverläggningar. Grefve Essen vidhöll ständigt Kiel-traktaten såsom den enda grunden för sina framställningar och förklarade prins Kristan vara en upprorsmakare. Grefve Schmettau berömde däremot å sin sida ofantligt mycket denne furste, som han påstod vara mycket älskad uti landet; han intygade äfven, att nationen önskade få blifva och fortfarande förblifva oberoende, och sökte bevisa fördelarna af en stadigvarande konvention emellan de båda rikena. Grefve Schmettau måste dock lämna grefve Essen, utan att någon utaf dem blifvit af den andre öfvertygad och utan att något beslut blifvit fattadt vare sig rörande krigets fortsättande eller träffande af en öfverenskommelse.
Grefve Essen ansåg sig dock böra vara beredd på allt, men då det var omöjligt att försvara en genom sin stora längd så besvärlig gräns som den mellan Sverige och Norge med de trupper han hade under sitt befäl, var han nödsakad att, innan han började operationerna, afvakta kronprinsens återkomst med arméen; åtminstone var det nödvändigt, att denne dessförinnan hemsände några af sina trupper till försvarskrafternas ökande, ty uti Sverige var det omöjligt att erhålla vidare förstärkning utan en utskrifning af flera åldersklasser, som för landet skulle varit mycket betungande. Han måste dock genom vissa åtgöranden försöka att injaga fruktan hos norrmännen och imponera på dessa, hvilka hufvudsakligen leddes af danska utskickade. Prins Kristian förklarade fortfarande, att han ej från sin konung ännu erhållit befallning att öfverlämna riket, och
