Kieltraktatens ingående tillskrifvit honom med underrättelse härom. Dessa ofvannämnda handlande, hvilkas namn voro Knoph och Leight, medförde ett bref från grefve Trampe, hvaruti han skref till Järta, att ehuruväl han hört, att fred blifvit ingången mellan Sverige och Danmark, så var han okunnig om dess innehåll. Då detta bref var skrifvet den 12 februari, syntes en sådan okunnighet vara så mycket oförklarligare, som prins Kristian omedelbart efter fredens ingående företagit en resa till Trondhjem för att söka vinna invånarne uti detta distrikt för sin sak och upplifva deras längtan efter Norges oberoende. Järta gjorde allt hvad han kunde för att för dessa herrar förklara traktatens innehåll, att nämligen konungen af Sverige verkligen till följd af densamma nu var deras konung — — — —; de tycktes äfven öfverbevisade härom, när de lämnade honom, och föreföllo nöjda med den erhållna upplysningen, antingen de nu i själfva verket voro fredliga medborgare, som voro okunniga om händelsernas verkliga gång, eller de, hvilket likväl är svårt att tro, voro utskickade spioner. Järta trodde sig dock hafva anledning misstänka, att sådana personer ej åt honom, som var en man, hvilken var sitt rike och sin konung tillgifven, anförtrott sina verkliga känslor, och skickade därför en pålitlig person under förevändning af något slags handel till grefve Trampe för att underhandla och skaffa honom bättre kännedom om de verkliga tänkesätten i landet. Genom denne man, hvars namn var Andersson och som väl fullgjorde sitt uppdrag, fick Järta veta, att norrmännen ingalunda voro hågade att komma under svenskt herravälde och att prins Kristian gjorde allt hvad han kunde för att hålla dem i okunnighet om hvad som skett.
