Emellertid hade underrättelser ankommit från kronprinsens högkvarter, att denne efter erhållen kännedom om det dröjsmål, som förhindrat Norges intagande, genast meddelat kejsar Alexander detta och begärt hans bistånd samt att han utaf denne kejsare erhållit det mest lugnande svar. Han förklarade sig nämligen ingalunda kunna taga parti för den, som var upprorisk mot sin konung, och ej heller ämna underteckna någon traktat med Danmark, förrän Norge blifvit vårt och traktatens helgd erkänd. Kejsaren hade till och med erbjudit sig att skicka trupper för att därtill medverka.
— — — Prins Kristian försökte att direkt skrifva till konungen och skickade brefvet till grefve Essen, som öfverlämnade det till konungen, men det blef återsändt oöppnadt. Grefve Engeström anförde på konungens befallning på ministeriell väg klagomål hos konungen af Danmark och begärde förklaring öfver prins Kristians uppförande samt anhöll, att prinsen skulle få förnyad befallning att med det första öfverlämna de befästade platserna samt att han skulle förklaras för rebell, om han fortfore att ej vilja göra detta. Konungen af Danmark ville ingalunda öppet synas godkänna detta uppror, ehuru det nog är troligt, att han under hand befrämjade detsamma; han hade därför redan den 17 och 19 januari sändt prinsen befallning att bringa traktatens bestämmelser till uppfyllelse, men denne sökte på alla sätt undvika detta och föregaf som skäl, än att han vore på resor, än äfven att han icke erhållit någon uttrycklig befallning; allt detta var dock endast för att kunna vinna tid, emedan han skickat en herr Anker till England för att hos hofvet därstädes utverka understöd. Hofvet i Danmark gjorde äfven allt för att
