Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44

en ung furstes ärelystnad hotar att där upptända en härd, som på nytt kan komma krigets eld att utbryta uti Europa. Det var fruktan härför, som föranledde kronprinsen att med sina svenska trupper mindre skyndsamt hasta till de allierades hjälp, då de intågade i Frankrike; han ville söka bevara dessa trupper oförminskade för att kunna använda dem emot den, som vill sätta sig emot eröfringen af det rike, som han med dessa trupper genom sitt anfall på Holstein förvärfvat, och man kan nästan påstå, att han genom traktaten i Kiel endast utbytte detta hertigdöme mot Norge, som likväl var honom på förhand tillförsäkradt genom fördrag med de trenne allierade stormakterna, Ryssland, Preussen och England, hvilket fördrag Österrike äfvenledes snart därefter biträdde. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Frankrikes minister i Köpenhamn, herr Alquier, hade af konungen af Danmark blifvit rådfrågad uti allt, som rörde Norge, och man påstår äfven, att det var han, som på Napoleons befallning först framställde förslaget, att prins Kristian skulle skickas till Norge, sedan konungens svåger, prins Fredrik af Hessen-Kassel, hvilken efter aflidne kronprinsen Karl August fått högsta befälet därstädes, blifvit återkallad; det ansågs, att det skulle vara mycket smickrande för norrmännen att erhålla den presumptive tronarfvingen till högste chef, och det är mycket troligt, att det äfven var herr Alquier, som hade uppgjort den planen, att han skulle få befallning att till hvad pris som helst söka åt Danmark bevara Norge. — — — — — — — — — Efter de händelser, som timat i Frankrike, och då han ej mer kunde hoppas på Napoleons hjälp, hade man kunnat vänta, att denne furste skulle öfvergifva de planer, som hans